Utrikes.

2018-06-11 12:44
  • Bild: Hampus Andersson
  • Utanför flyktinganläggningen i byn Salakovac sitter Feroz. Han är nio år och från Afghanistan. Han har flytt tillsammans med sina föräldrar och åtta systrar. Bild: Hampus Andersson
    Utanför flyktinganläggningen i byn Salakovac sitter Feroz. Han är nio år och från Afghanistan. Han har flytt tillsammans med sina föräldrar och åtta systrar.
  • Ahmed Younes är från Marocko och har rest i två år och fyra månader.  Bild: Hampus Andersson
    Ahmed Younes är från Marocko och har rest i två år och fyra månader.
  • När natten närmar sig letar männen efter någon stans att sova. De behöver bli väldigt trötta innan de kan somna på en hård bänk. Bild: Hampus Andersson
    När natten närmar sig letar männen efter någon stans att sova. De behöver bli väldigt trötta innan de kan somna på en hård bänk.

De drömmer om ett liv i Europa

Fler försöker ta sig in i EU. Den gamla rutten från Turkiet till Grekland är återigen igång. Men sedan är rutten ny, genom länder som tidigare inte tagit emot flyktingar – Albanien, Montenegro och Bosnien. Samtidigt vill länder som till exempel Danmark att EU ska bygga flyktingläger – utanför EU men i Europa.

Om de inte såg så trötta och slitna ut skulle de smälta in väl bland turisterna vid Sebiljbrunnen (Bascarsija) i Sarajevos gamla stad. Liksom andra besökare tar de det lugnt. Liksom de fastboende är det flera av dem som varken äter eller röker. Eftersom det är ramadan.

Men inga andra än de stannar hela dagen. De unga männen sitter i skuggan utanför mobilaffären, mammorna sitter med barnen som ömsom matar duvorna, ömsom springer igenom alla duvorna och skrämmer upp dem.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Ibland kommer det någon och frågar om de behöver något. Det är unga kvinnor från Europa och USA som är här som frivilliga flyktinghjälpare. De säger att de inte tillhör någon organisation. Att de är här på eget initiativ. Kvinnorna berättar om matutdelningen på kvällen, vid tågstationen.

De som ser så trötta ut är flyktingar. De har tagit sig till en plats få trodde de skulle ta sig till. Runt den bosniska huvudstaden tronar de höga bergen, det finns till och med snö på några bergstoppar längre bort, trots den höga temperaturen i maj.

Sover utomhus

Den före detta jugoslaviska republiken Bosnien Hercegovina består mestadels av berg och ungefär halva landet är skog.

Männen utanför mobilaffären berättar att de vandrat genom ”djungeln” för att ta sig till Sarajevo. Det innebär troligtvis också att de vandrat i områden där det fortfarande ligger minor efter kriget.

Oussama kommer från Libyen och är 16 år. Han kan inte prata engelska men en annan lite äldre libyer som talar franska berättar att Oussama flög till Turkiet i stället för att ta den dödliga risken att ta båten över till Italien. Han har vandrat upp genom Albanien och sovit i skogen. Oussama sover utomhus även i Sarajevo.

Sarajevo är en långsträckt stad som ligger längs floden Miljacka. Byggnaderna vittnar om skiftande historiska perioder: den ottomanska tiden som gett staden många minareter, den österrike-ungerska perioden som gett den många kyrktorn och den jugoslaviska perioden som gett staden dess många 12-våningars bostadshus i förorterna.

Civilsamhället orkar inte

Kulhål i väggarna vittnar om den serbiska belägringen och beskjutningen 1992–1996 under det krig som ledde till stora flyktingströmmar – härifrån.

Nu kommer flyktingarna hit i stället. De flesta kommer ursprungligen från Pakistan och Afghanistan. Men vi träffar även marockaner och libyer, irakier, syrier, iranier och palestinier från Gaza.

När flyktingarna började komma så välkomnades de av bosnierna som hjälpte dem med såväl boende som mat. Men efterhand började det märkas av att civilsamhället inte klarar av när det kommer hundratals människor dagligen. Många bosnier kämpar själva med att få ihop det i det tredje fattigaste landet i Europa – efter Moldavien och Ukraina.

Redan i höstas uppmanade FN:s flyktingmyndighet Bosniens regering att ordna med mottagandet. Flyktingar som levt i Serbien sedan EU stängde den tidigare Balkanrutten för två år sedan hade börjat röra på sig, de sökte sig till Bosnien för att hitta en annan väg in i EU.

Det tog ändå till maj månad innan de tre presidenterna kunde mötas och besluta om hur de ska ta emot de flyende och även öppna en statlig flyktinganläggning.

Bussades iväg

Två dagar efter beslutet körde bussar med några hundra flyktingar iväg från Sarajevo mot ett läger i byn Salakovac. De som kördes iväg hade bott i tält i en park mittemot biblioteket i månader och saniteten började bli ett problem. Om två dagar skulle den turkiske presidenten Erdogan anlända till staden för att hålla valmöte för 10 000 turkar från Europa som skulle komma hit med buss.

Men det gick inte enkelt. Bosnien Hercegovina är sedan krigsslutet 1996 byggt på det fredsavtal som går under namnet Daytonavtalet. Det innebär att det finns tre presidenter som roterar – en som representerar bosniakerna, en som representerar kroaterna och en som representerar serberna. Byråkratin är mycket komplicerad. Det finns 14 olika polismyndigheter.

När bussen med flyktingarna skulle ta sig genom den tunnel som bildar gräns mellan Sarajevokantonen och Hercegovinakantonen stoppades den av Hercegovinapolisen.

Under ett par timmar stod den nationella polisen mot den lokala polisen innan ordern kom att den lokala polisen skulle släppa fram bussen. Något liknande har inte hänt sedan 2001 sägs det. Det var en maktdemonstration och en indikation på att flyktingströmmen kan utnyttjas av politiker i den fortfarande ansträngda politiska situationen i landet.

Lägret ligger längs vägen mot Mostar och på vägkrogen finns wifi. Männen sitter vid ett staket utanför krogen och surfar.

Turistbussarna som far förbi stoppas av polis för kontroller. Vill man ta sig härifrån går det bra att kliva på en reguljär buss men den bosniska polisen accepterar inga flyktingsmugglare.

Männen berättar att det är bra i lägret och de tänker stanna för att äta upp sig och vila innan de ska vidare mot Slovenien.

Alla ska till Slovenien. Bosnien har inte gräns mot Slovenien utan planen är att ta sig över till Kroatien och sedan gå i fem dygn för att komma till Slovenien. Det är den kroatiska gränsen som är den svåraste att forcera. Flera har redan försökt. De berättar om misshandel av den kroatiska polisen. Men de kommer att försöka igen.

De flesta säger att deras slutmål är Italien.

I EU är de dock inte välkomna. Den danske statsministern Rasmussen sade i förra veckan till nyhetsbyrån Reuters att han fört samtal med företrädare för regeringarna i Tyskland, Nederländerna och Österrike om att skapa ett läger för migranter som får nej på en asylansökan – på en ”oattraktiv plats utanför EU” men i Europa.

FN:s representant för migration på Balkan Peter Van der Auweraert varnar för ett sådant scenario med permanenta flyktingläger på EU:s bakgård. Han är rädd för att majoriteten av dem som nu kommer till Bosnien kommer att hamna i långsamma asylutredningar i EU som kommer att skada dem lika mycket som den strapatsrika resan. Om de tar sig över gränsen.

Han anser därför att det nu är mycket viktigt att EU och gränsländerna kommer överens om återvändarprogram.

Bulgarien sämsta landet

Amir är från Afghanistan. Han lämnade sitt hemland för sex år sedan. Två år bodde han i Turkiet. Två år var han i Österrike och resten av tiden har han bott i Serbien, Bulgarien och Bosnien. Han utvisades från Österrike efter att ha fått nej på sin asylansökan. Nu ska han försöka igen.

De flesta vi träffar har varit borta från sitt hemland i åratal. Flera kom från Turkiet hösten 2015 men lyckades inte ta sig över gränsen till EU då. Flera har försökt om och om igen att ta sig över från Serbien men skickats tillbaka. Någon har suttit i fängelse i två år i Bulgarien. De är eniga om att det sämsta läget är att ha lämnat fingeravtryck i Bulgarien. Andra berättar om fängelser i Iran och Turkiet.

En del har kommit från Serbien, men många har tagit sig upp hit genom Albanien och Montenegro.

En del har kommit över från Turkiet de senaste månaderna, andra har lyckats ta sig bort från den grekiska ön Lesbos som de beskriver som ett fängelse.

Alla ska vidare norrut, till gränsen norr om staden Bihac där det inte är bergigt och där det är kortast väg genom Kroatien till Slovenien.

Rest i fyra månader

Feroz är nio år och kommer från Afghanistan. Hans engelska är bättre än de vuxnas. Han säger att han nu också pratar bosniska. Han har rest i fyra månader med sin familj – mamma, pappa, fem systrar och tre bröder. De ska vila här säger han. Sedan ska de vidare. Han vet inte vart.

Det blir inte lätt för hans familj att vandra de fem dagar som krävs för att ta sig genom Kroatien.

Det är också möjligt för dem att söka asyl i Bosnien – även om det är ovanligt. Av de 5 000 personer som har registrerat sig som flyktingar i år i landet har hittills 437 sökt asyl. Bara en handfull har fått sin asylansökan beviljad de senaste åren.•