Ledare. Gudrun Schyman.

2021-07-25 07:00
Bild: Pär Fredin/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Vi måste tala om skjutningarna – men hur?

”Våra föräldrar sa att deras mål var att vi skulle få det bättre. Och vi trodde dem. Och många av oss fick det bättre. Vi lever generellt med en standard som våra föräldrar inte kunde drömma om.”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Prenumerera digitalt

Från

39 kr

Beställ här!

Beställ senast 26 september så får du en hel månad för bara 39 kronor. Avsluta när du vill.

Prenumerera på papper

Från

327 kr

Beställ här!

Få tidningen både på papper och digitalt. Betala per månad.

Det är klart att vi måst tala om skjutningarna. Men frågan är hur? Vem uttrycker vad och på vilken grund? Det är klart att det måste ske frihetsberövanden, men hur ska ofriheten användas? Utbildning i fortsatt kriminalitet (fängelse) eller utbildning i en bredare samhällskunskap inom ramen för samarbeten mellan tvångsvård och folkhögskola?

Vi är ganska många som har erfarenheter av att ha vuxit upp i ett samhälle präglat av framtidstro, parad med ett starkt socialt patos.

Vi är 40- och 50-talister. På den tiden, när vi växte upp, växte också uppfattningen att fattigdom inte var den fattiges fel. Det var ­samhällets omsorg som brast. Arbetslöshet var inte heller den enskildes fel. Det var samhällets syn på arbetet som skapade struktur­ella problem. Och bostadsbristen skulle lösas med samhälleliga insatser, inte med sub­ventioner till de rikaste.

Det fanns en tillit, en tilltro till att det skulle bli bättre. Även vi som kom från fattiga förhållanden fick framtidsdörrar att gå in i. Det fanns enkla jobb som gav en ekonomisk självständighet. Själv började jag jobba på kontor efter nian. Rekryteringen till högskolor och universitet breddades. Vi som jobbade kunde läsa in behörighetsämnena på kvällarna. Allt var verkligen inte bra då, men det fanns en stark övertygelse om att det skulle bli bättre. Om vi hjälptes åt.

Våra föräldrar sa att deras mål var att vi skulle få det bättre. Och vi trodde dem. Och många av oss fick det bättre. Vi lever generellt med en standard som våra föräldrar inte kunde drömma om.

Något som få i vår föräldrageneration kunde föreställa sig var att det ur denna framtids­optimism skulle växa sig föreställningar om att vi, människorna, kunde vara herrar över jorden. Folkhemsbygget var ju inte färdigt. Det krävdes mer – av allt. Konsumismens klor fångade allt fler och när den globala kapprustningsindustrin krävde kärnvapen kunde samma teknologi knoppa av sig i kärnkraft.

Världens farligaste vapen blev världens farligaste energikälla. Det som beskrevs som ”säkerhet” osäkrade hela planeten. En historisk kunskap som är nödvändig att ha nu när kärnkraften diskuteras igen. Precis som det är nödvändigt att ha kunskap om de historiska och forskningsverifierade kunskaper om socialt arbete som finns från 60-och 70-talet.

Alla vet att hårdare tag, fler poliser och repressiva åtgärder går stick i stäv med ambitioner att komma till rätta med kriminalitet och sociala problem. Det är förebyggande arbete som gäller, i nära och tidigt samarbete mellan bland annat familj, förskola, skola, kvarters­polis och arbetsförmedling. Det är inte fler poliser, det är fler socialt arbetande personer vi behöver. Det finns inte en förskollärare som inte ser när en unge behöver något extra. Det finns inte en grundskollärare som inte märker när en unge är på väg bort. Det finns inte en fritidspedagog som inte enkelt kan peka ut vilka som är i riskzon.

Personer som arbetar med socialt arbete har den kunskapen och den förmågan. Det kallas professionalism. Varför används den inte? Varför har vi inte dubbel bemanning där det behövs? I förskolan, i grundskolan, på fritids? Varför har vi inte socialarbetare som går hem till familjer som behöver hjälp med kontakterna med skolan, arbetsförmedlingen eller bup? Personer som kommer ett par timmar var och varannan dag. Som finns som stöd och kontakt både för vuxna och barn.

Så kan man väl inte göra, kanske någon tänker nu. Jo, det kan man. Och det gjordes på 70-talet. Jag var en av pionjärerna i Stockholm. Idén kom från Gustav Jonsson, professor i socialmedicin, överläkare vid Karolinska sjukhuset och grundare av Barnbyn Skå.

Visst var klimatet annorlunda då, inte så hårt, inte så gängbaserat, inte så beväpnat, inte så fyllt av droger, men idén om att se hela familjen och att ställa samhällets resurser till förfogande för dem är fortfarande lika giltigt.

Fler och fler poliser vittnar om samma sak. De säger att när de väl kommer in i bilden har det redan skett. Brottet. Det är tidiga insatser som behövs. Hela samhället måste vara med. Från början. Säger polisen.

Jag tycker vi ska lyssna på polisen.

Gudrun Schyman
Gudrun Schyman 

Före detta partiledare i Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ, som hon också representerar i kommunfullmäktige i Simrishamn.