Ledare. Somar Al Naher.

2018-03-13 03:00

Politikerna struntar i utbredd diskriminering på arbetsmarknaden

Utrikes födda personer som ändrade sitt efternamn till något som lät mer svenskt fick en bättre löneutveckling. I vissa fall kunde det skilja sig uppemot 15 000 kronor per år.

Om du heter Mohamed eller Shirin och vill ha jobb så gör du bäst i att färga håret och byta namn. Integration är på allas läppar. Politiker från alla läger tävlar i vem som ställer hårdast krav på invandrade.

Man kommer undan med att påstå nästan vad som helst utan att bli ifrågasatt. Till exempel är det populärt att säga att integrationen har misslyckats. Vad som menas med det är det ingen som vill utveckla närmare. Men vi väljare ska förstå att ansvaret ligger på den som kommer hit. Invandrade ska se till att de lär sig svenska och skaffar sig ett jobb.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Men samtidigt som politikerna tävlar i att lägga all skuld på individen finns det en gigantisk elefant i rummet som ingen längre nämner och som effektivt blockerar den integration som politikerna säger sig vurma: diskriminering på arbetsmarknaden.

Och detta trots de alarmerande rapporter som kommit bara de senaste månaderna. En ny avhandling från Lunds universitet visar att diskriminering av arbetssökande med arabisk bakgrund sker i flera led under rekryteringsprocessen.

Psykologen Sima Wolgast har tittat på vad som sker efter den första gallringen av ansökningar. Resultatet visade att arbetssökande med arabiska namn behandlas annorlunda, till exempel i intervjusituationen.

”När det är personer med arabiskt klingande namn så tenderar man att föredra intervjufrågor som har med social kompetens att göra, värderingar och hur personerna samarbetar. Till exempel ’vad har du för attityder till våra kulturella värderingar, svenska värderingar, moraliska ställningstaganden’. Medan till personer som hade svenska namn ställde man frågor som ’hur fungerar du under stress, hur löser du konflikter’, alltså jobbspecifika frågor”, säger Sima Wolgast till Sveriges Radio.

En förskolechef i Ystad kommun avbröt två unga mäns praktiker i förtid efter påtryckningar från föräldrar. Orsak? De var rädda eftersom männen var muslimer. Detta enligt en förälder till ett av barnen på förskolan som Skånska Dagbladet talat med.

Förskolechefen säger till tidningen att männen skött sig exemplariskt men tvingas ändå avsluta deras praktik efter bara några veckor.

”Äldre får välja bort hemtjänst med utländsk bakgrund,” skriver Folkbladet. Brukare inom Lycksele hemtjänst ges möjligheten att välja bort personal baserat på deras hudfärg. Det framkom under en debatt i kommunfullmäktige för någon vecka sedan i Lycksele. Socialdemokraterna stod bakom beslutet.

På kort tid läser jag dessa nyheter och undrar om jag och politikerna lever i parallella verkligheter. Varför rasar inte regeringen över dessa orättvisa hinder på arbetsmarknaden?

Regeringen har gjort bra saker på området, till exempel infört en skärpning mot diskriminering och satsat på olika typer av anställningar för att ge en chans för nya svenskar att etablera sig på arbetsmarknaden.

Men något skaver i valdebatten. Man berättar inte att de allra flesta människor vill ha ett jobb, vill kunna stå på egna ben men hindras från att få göra just det. Att måla ut invandrade som lata är en oärlig och högerpopulistisk bild av verkligheten.

Diskrimineringen inom arbetslivet innebära att ”personer går miste om jobb eller befordran, får lägre lön eller blir utsatta för trakasserier” skriver Diskrimineringsombudsmannen, DO:

Enligt myndigheten råder det inga tvivel om att etnisk diskriminering förekommer på den svenska arbetsmarknaden, det beläggs i ett stort antal studier. Men inte bara det, löneutvecklingen skiljer sig ordentligt mellan inrikes- och utrikesfödda.

Även personer som uppfattas som icke-svenskar diskrimineras. Det gäller till exempel personer som är födda i Sverige men har arabiskklingande namn. Eller personer som är adopterade och ses som icke-vita.

Och då ska det sägas att studierna har kommit fram till dessa slutsatser efter att hänsyn har tagits till utbildningsnivå, arbetslivserfarenhet och hur länge man har bott i Sverige.

DO menar att utrikesfödda utanför Europa på gruppnivå får betydligt sämre utdelning på sin utbildning och sina arbetslivserfarenheter än vad inrikesfödda får.

År 2006 kom det en undersökning som visar att utrikes födda personer som ändrade sitt efternamn till något som lät mer svenskt fick en bättre löneutveckling. I vissa fall kunde det skilja sig uppemot 15 000 kronor per år.

Dags för politikerna att ta tag i de verkliga integrationsproblemen. Vi ska inte behöva byta efternamn och hårfärg för att bli rättvist behandlade.