Krönika. Stefan Sundström.

2018-02-12 14:40

Vi måste rädda jorden för att rädda jorden

Forskningen har kommit fram till att plöjning inte behövs – att den tvärtom är destruktiv för jorden.

Det pågår en jordbruksrevolution, jag vill att ni ska veta det.

När jag pratar om detta med mina polare från stan så är dom inte så intresserade. Jag känner mej som en gammal insnöad kuf, en sån där man kunde se på Drottninggatan förr, innan Prozac. Med sandwichplakat på magen, som står och delar ut flygblad om strålning från högspänningsledningar.

Men jag får strunta i det.

Det är viktigt att alla får veta detta; att sättet människan brukat jorden på dom senaste 5 000 åren håller på att ersättas med ett nytt sätt. Forskningen går framåt.

Biologer och geologer har börjat förstå det enormt komplicerade samarbetet mellan bakterier, växter och djur. Alla behövs. Hela det här tunna skiktet av liv på jordens yta är extremt beroende av samarbete och symbios. 

Dessa nya rön leder, tyvärr, till att en jävla massa arbete genom dessa 5 000 år har vart onödigt. Rentav skadligt.

Piskade bönder har piskat oxar, fruar och barn, stupat av trötthet i tung lera.

Fast det finns andra sätt.

Själv stod jag på en kolonilott i Skarpnäck på 70-talet och grävde i leran, vår och höst. För att mina föräldrar ville att vi skulle odla vår egen potatis. Det var också onödigt.

Fast mina föräldrar var glada, och vi fick ju potatis, så på ett vis var det ju bra. Men det kunde varit bättre.

Jag är ingen bonde på riktigt jag heller, men det här måste bli en allmän kunskap för att vi ska kunna ändra jordbrukets inriktning. Det är viktigt för oss alla.

Forskningen har kommit fram till att plöjning inte behövs. Att den tvärtom är destruktiv för jorden. Jord ska inte brytas upp, jord ska täckas av organiskt material som gräs, ärter och kompost. Och gödsel. Annars läcker det tunna matjordsskiktet ut i haven. Och upp i luften.

Vi vet ju alla att koncentrationen av koldioxid i atmosfären stiger katastrofalt snabbt nu. Samtidigt sjunker nivåerna av kol i matjorden. Det är i längden lika katastrofalt. Detta sker på grund av plöjning, erosion och den industriella köttproduktion som plågar både grisar, kor, mej och Henrik Schyffert.

Det industriella jordbruket är som en stor gruva som gräver upp kol och släpper ut det i vatten och atmosfär. Det finns beräkningar på att svensk konventionell spannmålsodling förlorar 100–200 kilo kol per hektar och år.

Den stora jordbrukskrisen på 30-talet i USA, den som brukar kallas för Dust bowl, var ju en gigantisk ekonomisk katastrof för en väldig massa bönder på den amerikanska prärien, men den var också en ekologisk katastrof, orsakad av människan. Nybyggare plöjde upp det tjocka matjordslager som bildats under hundratusentals år, av betande bufflar och andra betande djur i samarbete med gräset. Och när torkan kom fanns inget som band jorden, den blåste bort.

På de stora grässlätterna på jorden, dom mest produktiva marker som finns, har torkan kommit och gått. Gräsen och dess betande bufflar har klarat av det – framför allt har gräset lärt sej att snabbt skicka ner solenergi till sina rötter. En enormt sammansatt mikroflora av bakterier och svampar har med hjälp av bufflarnas bajs fått matjordlagret att bli flera meter tjockt och svart.

Man kan säja att bufflar och andra betande djur varit Mikrobernas Skepp, seglande i bufflarnas gurglande innanmäte, helt nödvändiga för matjordslagret.

Och deras mat har varit de gröna små solfångarna på marken, gräset som äts av bufflarna och sen tillsammans med mikroberna hamnar i marken igen.

När prärien och stäpperna plöjdes upp, när dom betande djuren utrotades och man istället började odla foder till instängda, plågade kor och grisar upphörde det komplicerade samarbetet mellan bakterier, betande djur och gräs. Jordarna låg försvarslösa mot störtregn och vindar. Några år av torka på 1930-talet förstörde en av den här planetens allra bördigaste områden.

Det ledde till den största folkomflyttningen inom USA nånsin, man kan läsa om den I John Steinbecks ”Vredens druvor”.

Så vi har alltså en atmosfär med för mycket kol och en jord med för lite.

Kan man vända på steken så att den här blodiga historien om mänskligheten får ett lyckligt slut?

Jag lärde mej för några år sedan att göra biokol. Alltså att förbränna ved (eller nåt annat organiskt material) utan syre så det bildas det som kallas grillkol. Det som tillverkades i kolmilor av Dan Andersson och andra skogsgubbar förr i tiden.

Då låser man kolet så det inte förgasas och försvinner upp i atmosfären. Sen kan man gräva ner det i jorden. Det blir kvar där, nästan forever. Om man pissar på det innan blir det dessutom en slags bank för vatten, kväve och andra nyttigheter för växterna.

Så man kan föra ner kol i jorden och få bättre skördar, samtidigt som man hindrar kol att förstöra atmosfären. En slags win-win grej.

Men att jag står där och pissar ändrar ju inte speciellt mycket. Om däremot jordbruksproduktionen i världen ställde om till det som kallas permakultur skulle det ha en enorm inverkan på våra chanser att överleva. Förutom att få ner miljarder ton koldioxid från atmosfären ner i jorden skulle de moderna metoderna kunna bidra till en mer uthållig och hållbar matproduktion.
Snart kommer det att finnas vete som inte behöver sås varje år utan är flerårigt.

Det finns folk som har tagit fram kraftfulla stammar av mjölksyrebakterier och även urgamla sorters baciller som kan göra fotosyntes och kväve direkt ur luft och ljus, och med hjälp av detta kan man återställa den förstörda balansen i våra jordar.

Det finns så mycket nytt spännande på den här fronten. 

Permakultur är också smart växtföljd – man växlar andra grödor med odling av baljväxter och att låta marken vara betesmark för djur. Det får mikrolivet i jorden att vakna till liv igen, och betande djur som bara får äta gräs och örter och inget kraftfoder mår mycket bättre och ger hälsosammare mjölk och kött.

Köttet skulle bli väldigt mycket dyrare med djur som föds upp bara med gräs och inte kraftfoder (bra för både oss och korna). Vi skulle kunna börja bygga en matjord som inte som nu försvinner, utan istället växer. Kommande generationer till fromma.

Det är ju väldigt naivt att tro att vi skulle kunna göra allt detta inom överskådlig tid. De som säljer diesel, växtgifter och utsäde kommer ju inte säja Halleluja. De kommer med alla sina pengar motarbeta en nödvändig förändring. Precis som man fördröjt insikten om global uppvärmning i 30-40 år.

Men om jag skriver om detta blir det väl ändå en och annan som förstår potentialen? Om det så bara leder till att du ställer dej, eller sätter dej, och pissar på kol. Eller för ett jävla liv så att politiker tvingas att tillsammans med oss andra ta strid med jordbruks- och oljelobbyn?

Stefan Sundström
Stefan Sundström 

Är musiker. En fredag i månaden skriver han krönikor i Dagens ETC.