Krönika. .

2021-07-23 14:00
Bild: Dagens ETC, FilmNation Entertainment
Puffetikett
Dagens ETC

Filmen ”Promising young woman” gör allting rätt

Sexuellt våld är som alla vet dessvärre allt för vanligt i verkligheten, och det handlar inte om, jag betonar, inte om att det aldrig får berättas, eller om censur. Det handlar om när det används, varför och hur. Och ”Promising young woman” gör allt rätt!

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Prenumerera digitalt

Från

39 kr

Beställ här!

Beställ senast 26 september så får du en hel månad för bara 39 kronor. Avsluta när du vill.

Prenumerera på papper

Från

327 kr

Beställ här!

Få tidningen både på papper och digitalt. Betala per månad.

När jag hade sett filmen ”Promising young woman” ville jag ställa mig upp i biosalongen och applådera, jubla högt, kasta rosor mot duken och kanske gråta en skvätt! Den var så bra. Filmen blev nominerad till fem Oscars i de tyngsta kategorierna, och manusförfattaren, regissören och producenten Emerald Fennell vann priset för bästa originalmanus. (På cv:t har hon även spelat Camilla i ”The Crown” samt har skapat ”Killing Eve”, så ni förstår vilket geni vi har att göra med här!)

Jag vill inte spoila filmen, och ni ska också se den utan att se en trailer som avslöjar allt, men i korthet: Carey Mulligan spelar Cassie, en kvinna vars hela liv blivit präglat av det hennes bästa vän utsattes för under deras studenttid. Triggervarning: våldtäkt.

I podcasten ”Write on” fick Fennell frågan ”Men vad tillhör ’Promising young woman’ för genre?” Hon svarade ”thriller-drama-romcom”, och heder till henne då många kritiker ville pressa in filmen i den smala genren ”rape and revenge”. Med ”rape and revenge” menas exakt vad det låter som: en film som handlar om våldtäkt och någon som hämnas. Vanligtvis är det väldigt grafiska och detaljerade vålds­scener med en riktigt utsatt kvinna – ju brutalare våldtäktsscen desto bättre, som om man inte skulle förstå lidandet och hämndbehovet hos kvinnan annars?!

Våldtäkt är annars ett väldigt enkelt sätt för en fantasilös (ofta manlig) författare att ge kvinnor i film eller tv-serier ett trauma, eller ”mörkt förflutet”. Jag skrev för ett par år sedan om fenomenet våldtäkt i film och tv-serier och berättade då om manusredaktören Kate Hagen som jobbar som läsare för ”The Black List”, en berömd amerikansk lista på manus som släpps varje år och som innehåller de ”bästa” manusen som inte blivit producerade än. På The Black List-bloggen skriver Kate Hagen om den helt oproportionerliga mängden manus de får in som innehåller våldtäkter. Av 30 manus hon läste på tre månader innehöll 47 procent våldtäkt, och av 45 000 uppladdade manus var 2 400 märkta med någon av taggarna ”våldtäkt” eller ”sexuellt våld”. 72 procent av manusen med våldtäktsreferenser var skrivna av män.

Några av de andra manusredaktörerna på The Black List kommenterade då även sitt manusläsande: ”Nästan alltid skrivna av män, nästan aldrig klarar de Bechdel-testet, ofta är den enda förekommande kvinnliga karaktären den som råkar ut för det sexuella våldet.” I det värsta fallet hette den våldtagna i manuset ”Slutty Girl #1”.

Men det finns också folk i industrin som reagerat.­­

Jeremy Slater är showrunner i Hollywood och säger till tidningen Variety att våldtäktstrenden i manus ”har blivit en pest i Hollywood”. Själv säger han att om det dyker upp en våldtäkt som bara finns för chock­effektens skull – ja, då åker det i papperskorgen direkt. En annan showrunner, Bryan Fuller, förbjöd sina manusförfattare att ha med sexuellt våld i tv-serien ”Hannibal”.

Sexuellt våld är som alla vet dessvärre allt för vanligt i verkligheten, och det handlar inte om, jag betonar, inte om att det aldrig får berättas, eller om censur. Det handlar om när det används, varför och hur. Och ”Promising young woman” gör allt rätt!

Det finns ju en märklig åsikt att bara för att en film handlar om ett tragiskt ämne måste även filmen vara en mörk tragedi. Som att man bara kan bry sig då. Men ”Promising young woman” är både snygg, rolig, gullig, spännande och ”upp till kamp”-ig, den har pastellfärger, målade naglar och Paris Hilton-soundtrack, samtidigt som den handlar om något fruktansvärt.

Den lyckas, helt utan att ha med en chockerande och brutal våldtäktscen, att berätta om ett vidrigt brott, makt, sexuellt våld, och dess följder och trauman utan klichéer eller snaskande i våldsamma scener. Vi behöver inte se blödande och gråtande kvinnor och flåsande män med brallorna nere. Vi inser allvaret ändå.

Plus: ”Never Have I Ever”, säsong 2 finns nu på Netflix. Bedårande
och rolig highschool­komedi om indiska-­amerikanska Devi, skapad av Mindy Kaling.

Minus: ”The Tomorrow War”, sciencefictionaction på Amazon Pri me. Extremt påkostad men dum och tråkig slåss-mot-aliens-soppa som tyvärr slagit publikrekord

Ida Kjellin 
Tv-krönikör och manusförfattare