Utrikes.

2017-05-18 16:00
  • Vattenkanoner och tårgas mot demonstranter. Närmare 50 människor har dödats under de senaste veckornas våldsamma protester mot Venezuelas regering. Bild: Ariana Cubillos/AP/TT
    Vattenkanoner och tårgas mot demonstranter. Närmare 50 människor har dödats under de senaste veckornas våldsamma protester mot Venezuelas regering.
  • Deltagare i Mor- och farföräldrarnas marsch i Caracas den 12 maj drabbar samman med polisen. Bild: Fernando Llano/AP/TT
    Deltagare i Mor- och farföräldrarnas marsch i Caracas den 12 maj drabbar samman med polisen.
  • Bild: Fernando Llano/AP/TT
  • Bild: Ariana Cubillos/AP/TT
  • Bild: Ariana Cubillos/AP/TT
  • Bild: Ariana Cubillos/AP/TT
  • Bild: Fernando Llano/AP/TT

Hopplösheten breder ut sig i Venezuela

Ekonomisk kollaps, sammandrabbningar på gatorna. Inte ens de som engagerat sig mest för det system som Hugo Chavez påbörjade kan känna förtroende för efterföljaren Nicolas Maduro.

”Det här är en fars”, säger Gonzalo Gómez som var med och grundade Socialistpartiet.

Under en runda genom några av kvarterets småbutiker upptäckte jag häromdagen att nästan alla de vänliga kvinnor och män som jag betjänades av, från cyberkaféet till bageriet, talade en mer melodisk och lite gladare spanska än den vi är vana vid här på den chilenska Stillahavskusten. De var, visade det sig, alla venezulaner som kommit hit under det senaste året. Flera av dem hade avancerade akademiska utbildningar, men att validera en akademisk examen i Chile är lika krångligt som i Sverige, så de fick ta den typ av jobb som erbjuds. Att stå i affär tillhör de hyfsade alternativen.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Det är inget mysterium varför folk söker sig bort från Venezuela. Det är inte lätt att leva med en inflation på 700 procent, en varubrist som orsakar apokalyptiska köer, löner som inte är värda någonting, arbetslöshet som lett till att människor slåss om rester i soporna och – som om inte det vore nog – kriminellt våld på samma nivå som i ett inbördeskrig. Till det kommer den senaste vågen av nästan dagliga demonstrationer under vilka närmare 50 människor dödats och flera hundra sårats och som fått svenska UD att varna svenskar för att resa till Venezuela.

Olika versioner

Hur har Venezuela hamnat i detta kaos? Landet som brukar stoltsera med att ha världens största olje- och gasreserver och i över 15 år ägnat sig åt att bygga det 21:a århundradets socialism och som, dessutom, kan skryta med ett ”folkmaktsministerium för den yttersta sociala lyckan”. 

Svaren varierar naturligtvis. 

Regeringen talar om ekonomiskt krig, imperialistiska konspirationer och en fascistisk opposition som använder terror och våld i syfte att genomföra en kupp.

Oppositionen talar om en oduglig regering som slösat bort enorma rikedomar på storvulna men verklighetsfrämmande politiska drömmar och som baserar sin makt på en militär elit med extrema privilegier. 

Både oppositionen och regeringen manipulerar hejdlöst sociala medier för att driva sina teser. 

Tonfallet är högt. Ingen lyssnar på den andre. Är du inte med mig är du mot mig. 

”Handlar om att överleva”

Jag ringer runt till vänner i Venezuela som alla har en historia av sympati gentemot ”chavismen” och som brukar anstränga sig för att hitta det positiva i regeringens agerande. 

Men den förste jag ringer, Pablo Ordoñez, vill inte prata över huvud taget. Han orkar inte med några analyser. 

– Här handlar det om att överleva, säger han och berättar att han utsattes för ett våldsamt rånförsök dagen innan. 

– Och det var inte det första. 

Någon ropar i bakgrunden. ”Det är Rosalin”, säger Pablo. ”Hon säger att hon inte fått tag på någon medicin idag heller.” Det finns en ton av desperation i rösten när han lägger på. 

Maryklen Stelling, däremot, försöker åtminstone låta optimistisk: 

– Om vi lyckas avpolarisera atmosfären kan kanske den konstituerande församlingen som Nicolas Maduro utlyste den första maj, bli ett verktyg för en ny social pakt så att vi kan få slut på det här permanenta krigsliknande tillståndet som vi har hamnat i.

Maryklen Stelling, sociolog och trogen men fritänkande ”chavista”, har en ovanlig förmåga att hålla optimismen vid liv.

– Vi har råd att misslyckas, förklarade hon en gång när vi talade om alla de misslyckade projekt att skapa socialistiska produktionsenheter som gjorts sedan ”den bolivarianska revolutionen” startade. 

Men inte ens den knastrande telefonlinjen kan dölja att hon den här gången måste anstränga sig för att hålla tvivlet på avstånd. 

Hon har ännu inte riktigt hämtat sig från överraskningen när Nicolas Maduro, i sitt 1 maj-tal, mitt under regnet av tårgasbomber på Caracas gator, förklarade att han tänkte sammankalla en konstituerande församling för att skriva en ny grundlag.  Efteråt hade han börjat dansa salsa. Solo. I direktsänd tv. Som om allt egentligen handlade om något annat.

Chavez lilla blå

Venezuelas nuvarande grundlag som under Hugo Chavez överinseende skrevs 1999 av en folkvald konstituerande församling, och som publicerats i en liten blå bok av ungefär samma storlek som ”Maos lilla röda”, och som alla trogna ”chavistas” har i bakfickan, brukar framhållas som den bolivarianska revolutionens själva fundament. Det är på den som det 21:a århundradets socialism ska byggas. Maduro, brukar – precis som Chavez gjorde – hålla upp den lilla blå boken under möten och diskussioner, som funnes där svaret på alla frågor. Så varför ersätta den?

Maduro skyndade sig att förklara att det inte handlade om att ersätta den, utan att göra den mer perfekt genom att introducera element som inte existerade 1999, som till exempel ”kommunerna”. 

I ”Plan de la Patria”, som brukar beskrivas som Chavez politiska testamente, beskrivs det 21:a århundradets socialism som en stat baserad på självförsörjande kommuner. Det är, bland annat, den visionen som Maduro säger att han vill skriva in i konstitutionen. 

Maryklen Stelling är inte emot själva idén, men hon är rädd för att det inte ska fungera. I Maduros förslag ska bara hälften av delegaterna i den konstituerande församlingen väljas i allmänna val, resten ska utses av olika sektorer, som kommuner, fackföreningar, kvinnor och andra sektorer som regeringen definierar.

– Gör de det så kommer polariseringen att fördjupas, säger Maryklen Stelling. 

– Men, fortsätter hon efter en stunds tystnad, om alla delegater istället väljs i allmänna val, så kanske den trots allt kan bli ett verktyg för ett nytt socialt kontrakt.

– Eller hur? tillägger hon, nästan som en vädjan.

Administrativ enhet

Giovanny Romo bor i Bucaral, ett par timmars resa utanför Caracas. Han har i flera år varit ledande i bygget av en kommun baserad på produktionskooperativ. Senast jag träffade honom för något år sedan var han ganska nöjd. Inte för att kommunen avancerat, utan för att hans eget lilla jordbruk hade börjat fungera riktigt bra. Kommunen, som var hans stora projekt när vi träffades första gången för sju åtta år sedan, hade förvandlats till något som mest liknade en administrativ enhet som svarade mot regeringens tillfälliga behov.

– Jag fick en inbjudan till ett möte i Caracas där Maduro skulle möta kommunala ledare för att förklara idén om den konstituerande församlingen, berättar Giovanny Romo när han hämtat sig lite över att få samtal från Chile i sin mobil.

– Mötet skulle hållas i förrgår, men jag åkte inte. Det var svårt att få transport. Men framför allt åkte jag inte därför att kommunen här ju inte fungerar. Vad skulle jag representera? Det enda som fungerar nuförtiden är de grupper som sköter CLAP. Och det är något annat än den kommun vi vill bygga.

Subventionerade priser

CLAP är namnet på ett system där staten via ”kommunala råd” säljer matpaket till subventionerade priser direkt till hushållen. Paketen brukar i bästa fall levereras var 14:e dag och innehålla basvaror som kanske räcker någon vecka om det kompletteras med annat som man dock oftast måste köa i timtals för att få. Om det nu alls finns. Och om man har råd. 

CLAP påminner starkt om den kubanska ransoneringsboken, ”La Libreta”, med undantag att alla kubaner har rätt till den, medan CLAP oftast bara säljs till dem som visar lojalitet med ”revolutionen”. 

Det är lite av en historiens ironi att CLAP införs i Venezuela, samtidigt som ”La Libreta” är på väg att avvecklas i Kuba.

Liksom Mariklen Stelling, är Giovanny Romo trogen Maduro och han vill gärna tro att idén med den konstituerande församlingen kan hjälpa till att återuppväcka kommunen.

– Vårt problem här var ju att vi aldrig fick de resurser som utlovades och att vi aldrig fick svar på våra frågor. Och, framför allt, att vi inte kunde bestämma något själva.

– Kanske, säger han, kan det ändras med en ny konstitution. Om vi får inflytande över hur de ekonomiska resurserna används till exempel.

Han låter meningen hänga i luften.

Jag hör torra löv knastra. Jag föreställer mig honom vandrandes på stigen mellan sina avokadoträd.

– Men det är kris nu, säger han plötsligt. Vi saknar mat och mediciner. Folk mår inte bra. Det finns faktiskt rätt många som går hungriga. Problem som måste lösas på något sätt. Och att börja diskutera en konstituerande församling känns som att börja i fel ände.

Giovanny Romo tror fortfarande på socialismen. Och på kommunen. Han kan bara inte förstå att ingenting fungerar. Hur alla löften och alla projekt kunde sluta så här, som ett stort misslyckande.

– Allting kan ju inte vara de andras fel, säger han med frågande tonfall. Vi har ändå haft makten i 18 år.

Förvirring och osäkerhet

Många jag ringer svarar inte. Eller så fungerar inte deras abonnemang längre. Men de jag pratar med ger alla uttryck för samma förvirring och osäkerhet som Maryklen Stelling och Giovanny Romo. Och då rör det sig inte om -oppositionella, utan om människor som definierar sig som ”chavistas” av något slag. Den enda som inte tvekar är Gonzalo Gómez:

– Det här är en fars, säger han, en tragisk fars som kan sluta i en katastrof.

 – Och, fortsätter han, det här har ingenting med socialism att göra. Det här har förvandlats till en slags blandning av lumpen kapitalism och maffiastat som rör sig i riktning mot en korporativ stat av nästan fascistiskt slag.

Gonzalo Gómez var med och grundade PSUV, det venezulanska socialistpartiet som sitter vid makten, men för några år sedan bröt han sig ur partiet och bildade tillsammans med andra Marea Socialista, ett parti som definierar sig som socialistiskt och ”chavista”, men av det ursprungliga slaget, som det var under Chavez. Han är redaktör för sajten Aporrea, som började som en reaktion på oppositionens kontroll över massmedia. Den situationen har ändrats och idag är det regeringen som, ofta via bulvaner, kontrollerar de flesta stora medier, såväl tidningar som tv och radio. Samtidigt har Aporrea förvandlats till ett påtagligt öppet forum där officiella uttalanden och analyser till regeringens försvar blandas med kritik. 

Förödande kritik av Maduro

Samma dag jag skriver detta publicerade Aporrea en artikel av Heinz Dietrich, tysk-mexikansk sociolog, som under många år var något av officiell ideolog åt Chavez, i vilken han formulerar en förödande kritik av Maduro och hans regering och där han beskriver förslaget om en ny konstituerande församling som ”politisk onani” av ett ledarskap som tappat all kontakt med verkligheten.

Gonzalo Gómez menar att det enklaste sättet att lösa den nuvarande krisen helt enkelt vore att följa konstitutionen.

– Det innebär att hålla de val som, enligt lagen, skulle ha hållits förra året. Det gäller fram för allt kommunalvalet, men det gäller också en rad fackliga val på några av landets största arbetsplatser, som inte heller har hållits.

– Och, fortsätter Gonzalo Gómez, det innebär också att upphöra att obstruera kongressens arbete. Presidenten och kongressen är de enda instanser som valts i allmänna val. Maduro segrade med bara en dryg procent trots att han hade hjälp av hela statsapparaten, medan oppositionen fick över 55 procent i kongressvalet trots att de hade hela statsapparaten emot sig.

Gonzalo Gómez skrattar lite torrt.

– Enbart genom att följa konstitutionen kan naturligtvis inte de ekonomiska och sociala problemen lösas. Men det skulle normalisera det politiska livet och skapa ett scenario där en konkret diskussion om de konkreta problemen skulle kunna föras.

Men varför sker det inte?

– En orsak är att de måste hålla locket på för att inte deras egen korruption ska avslöjas. Vi har med hjälp av officiell statistik visat att över 300 000 miljoner dollar av landets inkomster inte finns redovisade. Var finns de pengarna? Det är den stora frågan.

– Regeringen yvas över att den representerar folket, arbetarna, de fattiga och förtryckta. 

– ”Disneymarxism”, fnyser Gonzalo Gómez, vad den här regeringen representerar är framförallt en ny elit – ”los boliburgueses” – som gjort sig rika på statliga kontrakt och priviligierade växelkurser. Den militära ledningen – det finns idag 2 000 generaler, USA har inte ens 1 000 – som idag leder en tredjedel av alla ministerier och en tredjedel av delstaterna och som dessutom byggt upp sitt eget företagsimperium. Och inte minst alla funktionärer inom staten och partiet som berikat sig på ett skandalöst sätt.

– Den här regeringen, säger han, är en -elitens regering. Inte folkets.

– Det är också en regering som lurar sig själv och som tror att om man liksom strutsen stoppar huvudet i sanden så ordnar sig allt.

Ett påstående som tycktes bekräftas när hälsoministeriet för första gången på flera år nyligen publicerade den statistik som tidigare offentliggjordes varje månad. I den visades att både barna- och mödradödligheten har ökat dramatiskt och att tidigare utrotade sjukdomar som dysenteri och malaria har kommit tillbaka.

Regeringens reaktion var att avskeda hälsovårdsministern. 

Inte att ta itu med problemen.

Maduros videosnuttar  

På senare tid har Maduro börjat lägga ut små videosnuttar på sociala medier. Syftet med dem är att visa att allt är som vanligt och att han har allt under kontroll. Oftast kör han sin bil någonstans i Caracas medan han kommenterar något om dagens agenda, eller om nödvändigheten att besegra de kriminella fienderna till freden och fäderneslandet, eller om den militär-civila enighetens obrytbarhet eller om något möte han har haft. Hans hustru Cilia Flores som sitter med i socialistpartiets ledning och tidigare var talman i parlamentet och som Maduro kallar första ”combatiente” istället för första dam, sitter alltid med i bilen. Ibland finns någon annan ur den innersta kretsen med i baksätet. Men ingen av dem säger något. Det är bara Maduro som talar. Själv-säkert, som ägaren av den enda sanningen. Och samtidigt som någon som inte riktigt vet vad han säger. Flores ser spänd ut. Liksom de andra som varit med. Videosnuttarna är mellan en och två minuter långa och istället för att visa att allt är som vanligt och att Maduro har allt under kontroll ger de intryck av ensamhet – en ödslig, tragiskt, gränslös ensamhet. 

Jämför sig med Allende

Jag går ner till bageriet för att köpa ciabatta och passar på att fråga den venezulanska kvinnan som sköter affären, men som egentligen är tandläkare, om hur hon ser på Maduro.

Hon ser lite förvånad ut.

– Tja, säger hon, jag vet inte ...

Hon ser sig ofrivilligt om som om någon skulle kunna lyssna. Men när jag påpekar att Maduro brukar jämföra sig med Allende, så brister det för henne.

– Herregud, säger hon. Allende dog för att han försvarade demokratin. Maduro håller på att döda demokratin för att försvara sin makt.

Ekonomi i fritt fall

Nicolás Maduro ersatte den avlidne Hugo Chavez efter en knapp valseger 2013. Året därpå började landets ekonomi falla fritt. En starkt bidragande orsak är oljepriset. Enligt oppositionen handlar det inte bara om att presidenten gjort Venezuela för beroende av olja, utan även om utbredd korruption och omfattande maktmissbruk.

Demonstrationerna har inte bara engagerat den politiska oppositionen, utan även bredare lager ur samhället, som pensionärer. Ett av kraven – motiverade bland annat av landets matbrist, kriminalitet och arbetslöshet – är att Maduro ska öppna för val tidigare än hans mandat löper ut i januari 2019.

Protesterna handlar också om att Maduro vill sammankalla en konstituerande församling som ska se över landets grundlag.

Tidigare i vår beslutade Högsta domstolen att ta över den lagstiftande makten från parlamentet, som domineras av nationalförsamlingen. Julio Borges, talman i nationalförsamlingen, uppmanade militären att intervenera. Beslutet drogs till sist tillbaka efter kritik från landets säkerhetsråd.

Venezuelas oppositionsledare Henrique Capriles har förbjudits att inneha politiska uppdrag i 15 år.

USA har, under Donald Trumps presidentskap, skärpt tonläget mot Maduros regering. 

Venezuela har lämnat de amerikanska staternas samarbetsorganisation OAS efter att organisationen kritiserat landets bristande demokrati.

I siffror

25 procent, så hög kommer arbetslösheten att bli under 2017. 2015 var den 7,4 procent.

1660 procent, så hög kommer inflationen att bli i år, enligt IMF.

236 bilar såldes i Venezuela i november 2016. Detta i ett land med drygt 30 miljoner invånare. Jämförelsevis nyregistrerades drygt 30 000 personbilar i Sverige under samma period. 

30 procent, så mycket ökade barnadödligheten i Venezuela under 2016, samtidigt som mödradödligheten ökade med 65 procent. Detta enligt landets officiella källor.