Stort steg använda rollator

Fåfängan försvinner inte med åldern. Att bli betraktad som gammal kan vara smärtsamt. Det tycker Sonja Bengtsson, 83 år, som egentligen skulle behöva rollator, men inte vill.

– Det är lite av en identitetskris. Det är inte lätt att gå ut med rollator när man känner sig som 20 år inuti, säger hon.

30-årskriser och 40-årskriser är rena lyxkriserna. Det tycker Sonja Bengtsson, 83 år, och berättar att klimakteriet var hennes egen första riktiga kris.

– Att inte vara en fertil kvinna längre, det var svårt. Jag tror att det är den värsta krisen för oss kvinnor, för männen är det nog värre att gå i pension, deras identitet är så starkt knuten till yrket, säger hon.

Sonja är fortfarande pigg och klarar sig själv. Än så länge är det bara vänstra benet som krånglar. En nerv kom i kläm när hon skadade ryggen för tio år sedan och hon blir trött och får mjölksyra när hon är ute och går. Hon säger att hon egentligen skulle behöva en rollator, hon tycker mycket om att vara ute och gå. Livet skulle bli enklare, men det är ett stort steg att ta. Hon kallar det en identitetskris.

– Det är inte lätt att gå ut med rollator när man känner sig som 20 år inuti. Det känns som att folk skulle tänka ”värst vad hon blivit gammal” även om jag ju vet att folk mest bryr sig om sig själva och även om jag själv aldrig tänker så om andra som använder rollatorer.

”Rätt snyggt som det är”

Hon berättar att hon länge såg ung ut. Att hon var liten och nätt och inte så rynkig.

– Jag vet inte när jag blev så här pluffsig som jag blivit nu. Jag överskattar väl hur mycket jag behöver äta och lagar lite för mycket. Sedan är jag ju väldigt glad i ren choklad och skulle aldrig kunna tänka mig att dricka lättmjölk, säger hon och fortsätter:

– Men skulle jag gå ner i vikt skulle jag nog se rynkigare ut. Nu är det inte så farligt, även om jag förstås vill dra något gammalt över mig om jag ser i en sådan där förstoringsspegel.

Håret blev grått tidigt och är idag vitt som krita.

– Det grå kom redan i 40-årsåldern. I början färgade jag det, men sedan lät jag det vara. Jag måste säga att jag tycker att det är rätt snyggt som det är.

Fasar inför matportioner

Sonja berättar att tankarna om åldrandet kommit i perioder.

– Länge har jag tänkt att jag börjar bli gammal och det är först ganska nyligen som jag insett att jag faktiskt ÄR gammal, säger hon.

Har det varit en smärtsam eller skön insikt?

– Det är en ambivalent känsla. Jag är 83 år nu och jag kan ju inte förneka att det inte kan vara så många år kvar. Sedan undrar man hur, de där åren som är kvar, kommer att bli. Jag är glad så länge jag kan klara mig själv och slipper hemtjänst och de där matportionerna man läst om i tidningen. Dem fasar jag inför. Jag är rätt kräsen och vill helst laga mina egna köttbullar, säger hon.

Än är hon pigg, men allting tar längre tid än förr. Något som Sonja har svårt att vänja sig vid.

– Jag vaknar på morgonen och gör planer för dagen men när jag går och lägger mig har jag inte ens hunnit hälften.

Med i syjunta

På schemat brukar stå sysslor i hemmet. Att gå igenom gamla bilder, stryka eller putsa. Hon är med i en syjunta i huset, lägger mycket tid på att göra balkongen vacker och sommartid hjälper hon till i bostadsföreningens trädgård. Vintertid håller hon balkongen full av mat till fåglarna. Denna dag samsas en koltrast, en rödhake och två turkduvor om maten. När turkduvorna är där står hon blick stilla för att inte störa dem.

– De är så vackra, säger hon och tittar ut genom fönstret.

Ibland träffar hon gamla väninnor för att äta lunch, till exempel gamla kollegor från tiden som socionom. Många vänner har försvunnit under de senaste åren.

– Det känns märkligt faktiskt och en del saknar man mer än andra. En vän saknar jag verkligen, hon var en så levande människa.

Sonja känner sig som 20 år inuti, men säger att hon inte skulle vilja vara utan sin 80-åriga erfarenhet.

– Nej, den är jag faktiskt glad över, säger hon.

Linnea Nilsson