Rosengård toppar statistik över barnfattigdom

Priset på mjöl har gått upp igen. Det är inget man behöver oroa sig för, om man inte lever under fattigdomsgränsen. I Rosengård, där barnfattigdomen är störst i hela landet, finns kvinnor som har stenkoll på matpriserna. För att de måste.

61,5 procent av barnen i Rosengård lever under fattigdomsgränsen. Det är över fem gånger mer än snittet i riket. Och fattiga barn har fattiga föräldrar.

– Jag kom hit för elva år sedan. Då kostade ett paket ägg 15 kronor. Nu kostar det 40 kronor, men jag får inte mer pengar från socialen nu än jag fick då, berättar Rosa Mahmud.

Vi sitter i Herrgårdens kvinnoförenings lokaler. Det bjuds på te och bullar. Här träffas kvinnor för att umgås och stärka varandra. Medlemsavgiften i kvinnoföreningen är 60 kronor per år. Ändå kan det vara svårt för vissa kvinnor att betala.

– Många är beroende av sina män och vågar inte be om pengar. De vet att det inte finns några, säger Jila Moradi, ordförande i föreningen.

Barnen prioriteras

Ofta prioriterar kvinnorna bort sig själva, för att barnen inte ska drabbas. En resa med idrottsföreningen eller ett par nya skor kan vara mer än ekonomin klarar av.

– De här kvinnorna handlar femkilosförpackningar med mjöl och bakar hemma, bara för att det ska bli billigare. Men man kan inte leva bara på bröd, säger Jila Moradi.

Bano Ayubi konstaterar att hennes barn inte gillar maten hon lagar.

– Om jag hade haft pengar, så hade jag kunnat laga jättegod mat, men nu säger de att det inte är gott, säger hon med en uppgiven min.

”Ekonomi är trygghet”

Jila Moradi berättar om en pojke i åttaårsåldern, som kom och kikade på en massa saker när kvinnoföreningen ordnade en loppmarknad före jul.

– Jag frågade honom vad han letade efter och han svarade att han ville ha ett par skor, som inte hade varit hans storebrors. Den här pojken hade fått ärva alla sina kläder. Det kan vara väldigt jobbigt när man ska skapa sig en egen identitet. Han brydde sig inte om att skorna var begagnade, bara de inte var hans brors, säger Jila Moradi.

– Ekonomi är trygghet. Har man inte trygghet, så blir man aggressiv. Det är då man springer ute på gatan och kastar sten. Det handlar om strukturer i samhället, trygghet är inte bara att polisen rycker ut när det händer något, fortsätter hon.

Aisha Hushmand har sex barn och känner ofta trycket när hon inte kan ge dem vad andra barn ser som självklart.

– Min yngste son är tolv. Han spelar fotboll och nu skulle laget åka på en fotbollsresa till Danmark. Jag fick låna pengar och äter nästan ingenting själv för att kunna betala, säger hon.

– Ungdomarna ser alla fina grejer som alla andra har. Men vi har inte pengar. Man lider när det är så, säger Bano Ayubi.

Nu har föreningen börjat samla pengar till en gemensam resa. Bland annat satsar man på cateringverksamhet.

– Vi tror på de här kvinnornas sociala resurser. Det är inte alla som har studerat, många är analfabeter. Men de har så mycket resurser. Och det är så viktigt för ens identitet, att man får känna sig behövd, säger Jila Moradi.

Johanna Forsberg