Här är det de boende som bestämmer

På äldreboendet Vigs Ängar är målsättningen att man ska kunna fortsätta med sitt vanliga liv. Och det ska kännas kul att leva.

– Vigs Ängar är så som jag önskar att hela samhället skulle vara, säger Maj-Lis Wilén, som har jobbat här sedan starten.

I Köpingebro, strax utanför Ystad finns ett äldreboende där personalen i mångt och mycket rättar sig efter de boende. Efter Arbetet får en rundvisning av Maj-Lis Wilén.

– Är det Singalong i kväll? frågar Margit, som bott på Vigs Ängar i 13 år, när vi går förbi hennes lägenhet.

Hon får ett nekande svar, personalen räcker inte för att det ska kännas bra att anordna allsång just den här kvällen.

Vad gör ni på allsångkvällarna?

– Vi sjunger allt möjligt, till jul blir det julsånger och nu blir det vårsånger, säger Margit.

– Och så gör flickorna i restaurangen goda mackor och så dukar vi upp med öl och vin och snaps, säger Maj-Lis Wilén.

– Och konjak och likör, mycket likör! tillägger hon.

– Och sådan där Kahlua, säger Margit.

När drottningen besökte Vigs Ängar, fick hon hälsa på inne hos Margit.

– Hon är så enkel och rar, så det var inget med det.

Saknar du någonting här?

– Nej, det vet jag inte vad det skulle vara, säger Margit.

På Vigs Ängar får de boende ta med sig sina husdjur. De får massagebehandlingar och äter hemlagad ekologisk mat. Boendet har en antroposofisk, andlig grund, men man behöver inte vara antroposof för att vare sig bo eller jobba här.

– I början var det mycket fördomar, lokaltidningen skrev om ”den där sekten i Köpingebro”. Men nu möter vi mest nyfikenhet, det är ju etablerad verksamhet, säger Maj-Lis Wilén.

– Många tror att vi har någon sorts gräddfil där bara vissa får komma in, men så är det absolut inte. Man blir anvisad lägenhet av kommunens biståndshandläggare precis som vanligt, tillägger hon.

Inga raka korridorer

Den antroposofiska hållningen visar sig i praktiken genom utformningen av själva huset, som är byggt i naturmaterial. Vigs Ängar har inga raka tråkiga korridorer, utan sneda väggar och vinklar och vrår. Väggarna är målade i lugna toner av blått och gult.

Här finns 32 lägenheter, varav fyra är dubbelägenheter för par. De boende får inreda med sina egna möbler. Hemma hos Inga finns en stor samling prydnadskatter och äggkoppar. Vi får gå in och kika. Inga sitter utanför i sin rullstol i väntan på andakten som hålls i den stora ljusa Monicasalen med högt i tak och god akustik. Hon vinkar stort innan hon rullar iväg.

Tillgängligheten viktig

Kringelikrokarna gjorde det i början lite svårt att hitta, både för personalen och de boende. Nu sitter det skyltar här och var som talar om var man är.

Dörrarna mellan avdelningarna står öppna och man kan ta sig överallt även med rullstol eller rollator. På sommarhalvåret kan man gå ut på innergårdarna, där det växer fruktträd kring de små dammarna.

– Träden är klippta så att de ska vara lagom höga för att man ska kunna plocka frukten från rullstolen, säger Maj-Lis Wilén.

Gratis behandling för boende

Populärast bland de boende är badavdelningen, där man får sjukgymnastik eller massage med ekologiska oljor. Här får även de anställda friskvård.

– Alla behandlingar är gratis för våra boende. Det var väldigt viktigt för vår chef, Lillemor Husberg, att alla är här på lika villkor, säger Maj-Lis Wilén.

Men blir det inte dyrt?

– Jo, men vi har en vänförening, som är väldigt aktiv. Jag sitter i styrelsen och vi anordnar basarer och annat, där vi drar in pengar. Pengarna används för att ge de boende den där guldkanten, som man annars inte hade haft råd med.

Maten kommer från den kravmärkta restaurangen, allt lagas från grunden, med mycket grädde och smör. De anställda och de boende äter tillsammans.

– Första året jag jobbade här gick jag upp tolv kilo, säger Maj-Lis Wilén och skrattar.

Andliga diskussioner

Samtalet är viktigt, Maj-Lis Wilén talar om andlighet, om ett ökat behov hos de äldre att diskutera döden och livet och vår plats på jorden.

– Även bland personalen har vi ofta samtal på en annan nivå än man kan vänta sig på en arbetsplats. Man upplever ju saker när man sitter hos en döende människa, till exempel. Reflektionstid, kan man kalla det. Det är inte alltid som vi är så välbemannade, men man måste ta sig den tiden, säger hon.

Hon betonar vikten av att ständigt fråga de boende. Bara för att man vill ha något på ett sätt en dag, betyder inte det att man alltid vill ha det så. Och är man intresserad av något eller vill lära sig något nytt, ska man kunna utveckla det, även om man är gammal.

– Och brinner man inte för något, så är det också bra, säger Maj-Lis Wilén.

Johanna Forsberg