Eko-gris med rätt att böka

De ekologiska julskinkorna blir alltfler, även om de fortfarande kan vara svåra att få tag på. Produktionen av Krav-märkt, svenskuppfött griskött har ökat med 20 procent i år. Efter Arbetet besökte en skånsk gård som gick över till Krav-grisar tidigare i år.

På gården Ellekärr bor familjen Eriksson, 120 ekologiska suggor och massor av smågrisar. Gården är med i föreningen Jord på trynet, som samlar Krav-märkta grisbönder runt hela landet. Besökare är mer än välkomna, men får gärna ringa först och kolla att det passar.

– Jag tycker att det är fel att stänga grisstallarna. Visst ska man vara försiktig med smitta och så, men dagens konsumenter vet så lite om hur det ser ut på en gård och hur djuren har det, att det känns viktigt att visa upp gården. Förr i tiden visste man ju hur djuren hade det och vilken gård de kom ifrån, säger Nils-Erik Eriksson, som tog över gården från sin far för snart 15 år sedan.

Nils-Erik och hans fru Marie-Helen gick över från konventionell grisuppfödning till EU-ekologisk uppfödning för tre år sedan. Det innebar inga stora ekonomiska investeringar. Grisarna fick nu ekologiskt foder och större plats att vara på. De hade möjlighet att gå ut, men enbart på en cementplatta, där man sommartid ställde in ett gyttjebad.

– Det var så dålig lönsamhet med konventionella grisar. Vi räknade på det och hade behövt utöka till 300 suggor och ha ett par anställda för att få det att gå runt. Det kändes inte rätt, det blev för stort, säger Nils-Erik.

Ekologiska grisar ger bättre avkastning, på grund av ett fastställt tillägg på försäljningspriset. Genom övergången kunde Nils-Erik hålla antalet djur nere, vilket stämde bättre med stallarna och arealen.

”Det gick över förväntan”

I våras tog de ytterligare ett steg och valde att Krav-certifiera gården. Nu går de 120 suggorna på gräsbete minst fyra månader om året. I vallen finns vitklöver och till nästa år har Nils-Erik sått in cikoria. Rötterna är en delikatess för grisarna.

– Vi tyckte att det såg trevligt ut när grisarna var ute på gräsbete. Och det gick faktiskt över förväntan när vi släppte ut dem. Jag trodde att de skulle bli rädda när man kom, men istället kom de fram och var nyfikna. Och det är fascinerande att se hur de beter sig. De bökar och har det, äter rötter och klöver. Men när det blev mörkt gick alla grisar in och lade sig.

Nils-Erik var lite rädd i början att de skulle rymma genom elstängslen.

– Men det var bara en gris som sprang bort till grannen.

Vad gjorde grannen då?

– Han kom med den under armen och knackade på. Det var en liten gris, som precis blivit avskild från suggan.

På vintern är grisarna inne, men kan gå ut på de gamla rastplatserna. Men när Efter Arbetet kommer på besök, skymtar inte en gris ute. Det blåser med stormstyrka och suggorna och deras smågrisar stannar hellre inomhus.

– Jag fick till och med stänga till smågrisarna, annars fryser de, säger Nils-Erik.

”Krav har regler för slakten också”

Det luktar gott i stallarna, inte alls stickande, som det kan göra på andra grisgårdar. Ett stall är nybyggt, med extra högt i tak, vilket ger en god naturlig ventilation.

– Det är kall lösdrift här. Djuren mår bra av det, bara de har tillräckligt med halm. De håller sig friskare nu, säger Nils-Erik.

När han höll grisar på konventionellt vis var han med i en så kallad suggpool. Det innebar att han hyrde dräktiga suggor av en annan uppfödare, höll de på gården tills de grisade och sedan skickade tillbaka dem för att bli inseminerade på nytt efter fem veckor.

– Det blev mycket transporter för djuren och man fick ingen bra kontakt med dem, säger Nils-Erik.

Nu har han istället egna suggor, som lever på gården.

– Krav har regler för slakten också, att det ska gå lugnare till. Det är tänkt så hela vägen, säger Nils-Erik.

Förebyggande medicinering är inte tillåten hos Krav. Istället får grisarna grovfoder och torv för att hålla magarna i skick.

Nils-Erik och Marie-Helen har med tiden upptäckt fler fördelar med övergången. Till exempel att bekämpningsmedlen försvunnit från gården.

– Det är nästan det bästa, tycker vi. Jag sprutade inte själv, det var en granne som gjorde det. Men vi hade ett grönsaksland precis invid trädgården tidigare och det fick vi alltid täcka över med presenningar när han skulle spruta. Då börjar man ju undra. Sedan har man ju sett larmrapporter om bekämpningsmedel i dricksvattenbrunnar. Den där cocktail-effekten är det ju ingen som vet vad den kan ha för påverkan. Det vill man ju inte bidra till, säger Nils-Erik.

Även konstgödseln är borta. Istället råder ett kretsloppstänkande på gården. Gödseln från djuren används på fälten, där man odlar foder till grisarna.

– Ogräset får man bekämpa mekaniskt istället. Det tar faktiskt några år att få det att fungera, hitta rätt växtföljd och så. Men i år har det fungerat jättebra, säger Nils-Erik, som har fått hjälp och rådgivning av Hushållningssällskapet i Kristianstad under omställningen.

Grisarnas bökande hjälper till att hålla den lerhaltiga jorden uppluckrad och förbereder den för nästa odlingssäsong. Och det envisa ogräset kvickrot har han helt blivit av med, men trynenas hjälp.

– Gräset blev faktiskt grönare där grisarna hade gått, säger Nils-Erik.

Johanna Forsberg