Blåherremölla bevaras

Blåherremölla utanför Maglehem har länge varit ett omtyckt smultronställe för allmänheten. När hembygdsföreningen bestämde sig för att sälja ledde det till upprörda känslor. Men köparen tänker inte ändra på någonting, och besökare är fortfarande välkomna.

När Blåherremölla blev till salu för ett och ett halvt år sedan, såg Ingmar Melin sin chans.

– Jag hade kommit hit de senaste 30 åren, flera gånger om året. Och var det något ställe jag skulle sälja allt jag hade för att köpa, så var det detta.

Egentligen tyckte han att det var bra att hembygdsföreningen ägde möllan.

– Då kunde ju ingen med fet plånbok komma och blåsa ut stället och bygga en swimmingpool i trädgården, säger han.

Det var just ett sådant scenario som många oroade sig för. Men sedan grannarna förstått att Ingmar Melin har ”ärliga avsikter”, så har han fått stort stöd. Även kommunen och myndigheterna är positiva.

– Vi jobbar ju med att restaurera gamla hus. Vi är lite nördiga, vissa skulle rentav säga smått perversa när det gäller det här, säger Ingmar Melin och ler.

Skeptiska till gamla tekniker

Han arbetar tillsammans med sina barn Therese och Kalle i byggnadsvårdsfirman Knadriks kulturbygg. Fokus ligger på halmtak, lerklining, timring och andra traditionella tekniker. Trots att teknikerna är beprövade under århundraden är det många som är skeptiska till dem i dag.

– Gubbar i min ålder är livsfarliga. Allt de kan är betong. Och de har inget intresse av att lära sig något annat heller, säger Ingmar Melin.

Han får ofta kontakt med nyblivna husägare, som har fått sina gamla torp utdömda av byggmästare.

– Så kommer vi dit och det är inget fel på huset, säger han.

Mjöl till bakdagen nästa år

Blåherremölla omnämns i skrift första gången på 1600-talet. Men de byggnader som står här i dag är yngre. De äldsta delarna är troligen från 1700-talet. Nu planeras en dendrokronologisk undersökning, där man tittar på årsringarna i virket för att åldersbestämma byggnaderna.

– Ofta visar det sig att hus är yngre än man tror när man undersöker dem. Många blir väldigt besvikna, men det ger en mycket sannare historia, inte bara berättelser om snapphanar, säger Kalle Melin, som förutom timmerman är arkeolog.

Familjen vill nu få möllan byggnadsminnesmärkt och återställa den som den såg ut när den siste möllaren var verksam här. Han slutade på 1940-talet.

Själva kvarnen, som är vattendriven, är till större delen från 1870-talet. Ingmar Melin ska nu få hjälp av Sven Hagelberg från föreningen Skånska möllor med att ställa in den för malning. Målet är att mala mjöl till den årliga bakdagen nästa år.

Öppen för besökare

Bostadsdelen intill möllan är välbevarad och öppen för besökare.

– Det är många som frågar om vi har dragit igång ordentligt nu och vad vi ska bygga om för något. Vi ska inte bygga om någonting. Det blir en del reparationer, men det är små punktinsatser och det kommer inte att synas särskilt. Vi använder oss av samma material och tekniker som man använde från början, säger Ingmar Melin.

”Vi var de sista som bodde här”

Yvonne Andersson ska sköta kaféet på helgerna under sommarhalvåret. Hon bodde själv på Blåherremölla som barn på 60-talet, innan hembygdsföreningen köpte gården.

– Vi var de sista som bodde här året om. Mina föräldrar arbetade på fruktodlingen här intill och fick arrendera torpet. Jag vet att de fick ett erbjudande om att köpa det, men tackade nej. De tyckte nog att det var mycket pengar. Men i dag är det svårt att förstå att de kunde säga nej, säger hon.

Johanna Forsberg