”En vital rörelse får sina ledare”

Sörj inte, organisera er. Dagens krisande socialdemokrater bör väcka liv i rörelsen inte vänta på att en ny Palme ska leda partiet ut ur mörkret. Rörelsen är budskapet i Göran Greiders biografi ”Ingen undkommer Olof Palme”.

Han såg Palmes ryggtavla skymta förbi i riksdagshusets korridor en gång, under en skolresa 1977. Tonåringen Göran Greider kom inte närmare. Det flyktiga mötet har etsats sig fast i minnet.

– Vi såg säkert Torbjörn Fälldin också, men det kommer jag inte ihåg. Man brydde sig mer om Palme. Han har alltid varit viktig för mig.

Palmes ande svävar fortfarande över svensk politik. Socialdemokratin hoppas nu på att 2010-talets Palme ska träda fram. Det är inte bara en ledarkris som är problemet, menar Göran Greider.

– Även jag stirrar mig blind på personligheter. Men en vital rörelse får sina ledare. Sossarna tillsatte ett stolpskott 1945, tyckte de flesta. Han hette Tage Erlander. De missade den viktigaste frågan i sossarnas krisrapport. Hur får vi – ska vi kalla dem vanligt folk – aktiva i politiskt arbete?

Palme en oöverskridbar gräns

Borgerligheten nöjer sig inte med att beröva socialdemokratin rollen som statsbärande parti och begrepp som arbetarparti, nu vill de skriva om historien. Reinfeldt och Borg kramar Per-Albin och Erlander. Men Palme har Moderaterna ännu inte vågat sig på, där går en oöverskridbar gräns, menar Greider.

– Palme var så kontroversiell när det gällde ställningstaganden i internationell politik och framförallt hans syn på skattenivåer och offentlig sektor.

Men det finns socialliberaler som gör anspråk på honom, inte minst Henrik Berggren i den uppmärksammade biografin ”Underbara dagar framför oss”.

– Han beskriver Palme som en slags radikal folkpartist som bar den demokratiska socialismen som en gåbortkostym vid högtidliga tillfällen. Det är rent felaktigt. Han var inte en ensamt glänsande statsman, han var djupt inbäddad i en social rörelse. Hundra tusentals människor var ambassadörer för saken. De lyssnade på vad Palme sa och förde ut det på arbetsplatser och i bostadskvarter. De där människorna å sin sida påverkade Palme.

Övertygad antikommunist

Men Palme var också starkt ifrågasatt, även från vänstern. Inte minst för den benhårda antikommunismen och IB-affären.

– Min egen far hade sina sympatier åt kommunisthållet och hade svårt att avancera på sitt jobb på grund av det. Det fanns vad man kalla för ett angiverisystem, det ska man inte skönmåla. Det där gick Palme i bräschen för med sin antikommunism. Och det måste man ta med i helhetsbilden av Palme. Arbetarklassen i Sverige kunde flytta fram sina maktpositioner under loppet av 40-50 år. En kraftfull organisation har sitt pris. Den totala summan av det som ägde rum under hans tid är ändå positiv.

Men 70-talsvänstern hade fel när de anklagade Palme för en närmast borgerlig politik. Långt in på 80-talet arbetade fyra av tio inom offentlig sektor. Göran Greider kallar det för embryonal socialism.

– Det är först nu när den offentliga sektor säljs ut och privatiseras som vänstern blir riktigt upprörd. Det är de socialistiska inslagen i det svenska samhällsbygget som håller på att försvinna.

Om Palme levt idag, hade han röstat på Lars Ohly?

– Palmes politik 1985-86 ligger mycket närmare Vänsterpartiet idag än sossarna, helt klart. Men Palme hade inte stöttat dem ändå. Han ville vara med och förändra samhället, han hade inte begripit sig på ett så litet och marginaliserat parti.

När kommer socialdemokrater att sluta ställa sig frågan, vad skulle Palme ha sagt?

– Man hamnar så lätt i det nostalgiska träsket. Om man är vänster vill man vara modern. I samma ögonblick som vi inte behöver titta bakåt för att hitta inspiration och istället ser framåt, först då återvänder Palmes ande.