Missa inte våra uppdateringar! Prenumerera på Efter Arbetets nyhetsbrev. Skriv in din epostadress nedan.




Regi: Todd Solondz
Medverkande: Ciaran Hinds, Allison Janney, m. fl.
![]()
Drygt ett decennium efter sin hittills största framgång – publikt och konstnärligt – återanvänder Todd Solondz samma karaktärer. Men hittar nya känslolägen. Och skådespelare.
Uppföljare är, med ytterst få undantag, rätt mediokra historier, uppenbara försök att mjölka det allra sista ur ett kommersiellt lyckat koncept, att bjuda fansen på vad-hände-sedan, knyta ihop lösa trådar, räta ut samtliga frågetecken. Det kan ju vara trevligt, som en släktträff: Hur har ni det nu för tiden? Men det ligger knappast i den amerikanske regissörens natur att smeka medhårs, och det är en grov underdrift.
Ta till exempel den förra filmen, Palindromes (2004), som han tvingades finansiera ur egen ficka. Jag kan förstå att det var aningen problematiskt att övertyga ängsliga finansiärer om ett manus, där en tolvårig flicka blir gravid, tvingas till abort, rymmer hemifrån, blir våldtagen av medelålders lastbilschaufför och härbärgeras av brutalkristen familj som drillar paralytiker och utvecklingsstörda att uppträda enligt boybandmanér – synkroniserad dans och texter i stil med ”Fight for the children, born and unborn” – parallellt som den planerar att mörda abortläkare.
Skådespelarna utbytta
Just det, den lilla flickan spelades av tio skådespelare av varierande kön, ålder och hudfärg. Ett liknande grepp använder Todd Solondz i den aktuella filmen Life during wartime. Karaktärerna känns igen från Happiness (1998), men skådespelare som Philip Seymour Hoffman är utbytta mot en helt ny ensemble (äntligen får Vita huset-stjärnan Allison Janney något substantiellt att arbeta med) – och en annan atmosfär.
Solondz kallar sin film kvasiuppföljare.
Den här gången är han inte upptagen av själva sammanbrottet, den totala katastrofens akuta fas, utan dröjer vid det som kommer sedan, undantagstillståndet, kriget som fortsätter trots att bomberna slutat falla. Är det möjligt att förlåta? Att glömma?
Svart komedi
När man skrattar under en Solondz-film är det med lika delar lättnad och skam, vilket troligen är hans intention, att låta den svarta komedins botten av absurditeter underminera blytunga ämnen som självmord och pedofili.
Apropå det senare, en av de mest bestående berättelserna i Happiness var den om Bill, en trebarnsfar som börjar förgripa sig på äldste sonens vänner.
Inte ursäktad, men nyanserad som en dubbelnatur.
Varje kropp bär ett hjärta, säger Solondz. Han menar nog att den som vill förstå människan först måste se henne, bortom utanpåverket, se monstret i henne och vice versa, ta sig genom skiljelinjen, förbi handlingar – hur avskyvärda de än är.
Utgår från det extrema
Skulle någon annan kunna låta en prepubertal pojke fråga sin pappa ”Would you ever fuck me?” och få svaret ”No. I’d jerk off instead” utan att framstå som spekulativ, eller bara tröttsam?
Det måste vara en svår balansgång. Publiken som på nålar, avsevärd fallhöjd. Solondz ramlar sällan. Kanske tack vare att han ständigt, vad gäller tonläge, utgår från värme och inte kyla.
Då var det Dylan Baker som spelade pedofilen Bill, nu Ciaran Hinds, och i scenen där han efter att ha släppts ur fängelset söker upp sin nu vuxne son visar Solondz varför han fortfarande är relevant, varför han alltjämt lyckas utvinna något viktigt, kanske allmängiltigt, ur tillspetsade extremer.
Den är närmast outhärdlig.
Och – hur det nu är möjligt – enastående rolig.
Orlando Bloom som musiker i japanske regissören Shynji Iwais bidrag till episodfilmen om New York-kärlek. Bild: KC Bailey/NY5, LLC
FILM Konceptet är enkelt. Låt inbjudna regissörer och skådespelare skildra kärlek i storstäder. Nu har turen kommit till New York. En av världens mest spännande metropoler. Så hur kunde filmen bli så tråkig?
För fyra år sedan kom Paris, je t’aime, till vilken Emmanuel Benbihy samlat ihop regissörer som Olivier Assayas och Gus Van Sant, samt ett pärlband av skådespelare. En film bestående av flera olika bidrag, som tillsammans skulle bilda en mosaik över den franska huvudstaden och reflektera kring kärlek.
Nu är producenten Benbihy tillbaka. Han har flyttat projektet över Atlanten, det kommer tydligen att bli en hel serie, Shanghai och Rio är snart klara, därefter väntar Jerusalem och Mumbai. Men dessförinnan alltså New York, enligt Benbihy en stad som ”har kraften att få vem som helst att börja drömma”.
Elva olika regissörer bidrar: Jian Wen, Mira Nair, Shunji Iwai, Yvan Attal, Brett Ratner, Allen Hughes, Shekhar Khapur, Natalie Portman, Fatih Akin, Joshua Marston och Randy Balsmeyer. Alla fick samma förutsättningar, till exempel att visuellt utgå från ett av New Yorks områden och skildra ett slags kärleksmöte, fritt tolkat, även om de flesta ändå sedan har graviterat mot det mellan man och kvinna.
Benbihy vill absolut inte kalla slutresultatet för antologi. Han lägger hellre ut texten om ”kollektivt filmskapande”, om att varje del skapar en helhet, att varje scen ingår i ett intrikat pussel liknande Short Cuts eller Magnolia. Men visst är det en episodfilm, även om man har försökt lappa ihop de olika segmenten genom upprepade karaktärer och genom ett interludium, där en ung kvinna rör sig längs gatorna för att filma vykortsgulliga motiv.
Problemet med New York, I love you är inte att en långfilm känns som elva separata, utan att för många av dessa elva är meningslösa, amatöristiska, osannolikt illa skrivna, fantasilösa eller helt sonika störtlöjliga. Här finns scener som tvingar även den mest hårdhudade att gömma sig bakom skämskudden. Shia LaBeouf som gravt funktionshindrad, rysk hotellpojke levererar en av dem. Orlando Bloom som plågad konstnär – det vill säga: han bär smutsig parka, kedjeröker och sover på golvet – står också för ett nästan imponerande pekoral. Det finns fler exempel. För många, som sagt.
Det blir – trots småsur eftersmak – godkänt betyg, eftersom att åtminstone en handfull av episoderna kompenserar för de andras brister. Attals del, där Robin Wright Penn och Chris Cooper möts utanför en restaurang, är just en sådan. Det blir angeläget, det är smart.
Benbihy talar euforiskt om sin kollektiva process, hur unik och nyskapande den är. Men när en så stor del av helheten verkar vara återvunnen ur papperskorg på valfri filmskola… Någon borde vänligt men bestämt ha sagt nej, det här duger inte, skriv om för att överhuvudtaget få vara med. Benbihy själv, kanske?
Andreas Gustavsson
Midnight cowboy (1969)
Det finns en nostalgiådra hos vissa New York-turister. Den är inte helt klädsam. Allt var bättre förr, mer äkta och härligt rått, säger utomsocknes som tar sig friheten att romantisera över… ja, vadå? Jag ordinerar en sittning med Jon Voight och Dustin Hoffman, som tvingas sälja sig och bedra för att ens få snudda vid kulturnoblessen.
Taxi driver (1976)
”Someday a real rain will come and wash all the scum off the streets.” Travis Bickle (Robert DeNiro) kör taxi genom en stad som nattetid förvandlas till både Sodom och Gomorra, upphöjd i neonsjaskig kubik. Han är inte riktigt frisk. Och efter att ha misslyckats med att rädda Iris (Jodie Foster), en tolvårig prostituerad, går botten ur.
Annie Hall (1977)
Pratigt och puttrigt när neurotisk manstyp (Woody Allen) ska komma underfund med varför en kärleksrelation (Diane Keaton) gått i kras. Minnesvärt citat: ”Don’t you see? The rest of the country looks upon New York like we’re left-wing, communist, Jewish, homosexual pornographers. I think of us that way sometimes, and I live here.”
You’ve got mail (1998)
Fullständigt magnifik Nora Ephron-romkom där det slår medelålders gnistor mellan Tom Hanks och Meg Ryan. Har allt. Förvecklingar, som att hans anonyma kedja konkurrerar ut hennes besjälade lilla bokaffär. West Village har aldrig varit mer pittoreskt. En golden retriever (slutscenen!) har aldrig haft fluffigare päls.
Get rich or die tryin’ (2005)
Lätt förvånande att Jim Sheridan (Min vänstra fot, I faderns namn) tog sig an att fiktionalisera rapparen 50 cents uppgång och fall, och uppgång igen. Queens är asfalt och frestelser om snabba dollar. 50 cent – här omdöpt till Marcus – hustlar, gör karriär inom droghandel, blir skjuten sönder och samman, för att sedan välja musiken.
Cloverfield (2008)
Har någon stad demolerats lika många gånger? New York är katastroffilmernas hårkors. Det fattade redan King Kong. Men frågan är om någon varelse/farsot/naturens nyck gjort ett lika fruktansvärt jobb som Matt Reeves muterade ödla. Den halshugger Frihetsgudinnan och jagar – av åtta miljoner människor – en bunt förvuxna tonåringar.




| 10 Äldre

Länkarna kommer från Twingly och ETC ansvarar inte för det som skrivs på dessa bloggar
Ansök om att få vara med i denna lista via detta formulär. Om du vill rapportera en blogg med stötande innehåll så kan du skicka oss ett mejl.
ETC ansvarar inte för det som skrivs på dessa bloggar
AW-fixaren Rev K hjälper dig glädjas över att det är helg. Hipp är the place to be klockan 16.00 varje fredag om man vill dricka kylda drycker och buffémingla.
Belle Epoque, Södra Skolgatan 43
Baren som än så länge går under namnet ”Det nya stället” i folkmun har på kort tid blivit omåttligt populär. Menyn förändras varje dag, likaså ansiktet bakom skivspelarna. Räkna med hög stämning och många välbekanta ansikten.
Gamla Heartbreak fick en extreme makeover och förvandlades till Breeze för ett par år sedan. Konceptet är dock fortfarande detsamma, du halkar runt på två shotsklibbiga dansgolv till schlager och de senaste hitsen när du inte spelar bort dina pengar på roulette. Har du tur träffar du någon som senare kan presenteras för din mamma.
Centiliter & Gram, Stortorget 17
Här trängs försäkringssäljare med hårdkokta affärstyper och after workande frisörer. Hit går du om du vill undvika det värsta stimmet på Lilla Torg men ändå känna dig ute i svängen.
Influgna salsaexperter från Cuba spelar medan dansentusiaster och glada amatörer äntrar dansgolvet för lite kvalificerat höftgung. Andra njuter av stämningen från läktarplats i sällskap av en Cuba Libre.
När konserten är slut och du fastnar i baren, när kompisarna inte kan enas om vart ni ska gå, när du vill ut och klubba men inte kan välja mellan house och radiohits. Då är det bergis här du lär hamna till slut. KB:s Nattklubb är lite av varje utan att vara för mycket av något, en trygg klippa i den ombytliga nattlivsvärld där klubbflugor ständigt avlöser varandra. På KB vet du vad du får. Blandad musik med diffus poprockinriktning och trevliga människor som liksom du själv inte vet riktigt hur de kommit dit.
Det sägs att Tom Jones festat på Étage en gång i tiden. Om han gör det numera förtäljer inte historien, men några du garanterat lär stöta på är de uppklädda ungdomar som ramlat hit från ställena runt Lilla Torg. Har du inget emot radioskval och icke-så-subtila raggningsförsök så kan det här mycket väl vara klubben för dig.
Café le fil du Rasoir, Norra Vallgatan 62
För dig som skolkade från fransklektionerna kan vi berätta att pour betyder för och pédé betyder bög. Alltså, Pour Les Pédés För Bögarna. Värdinnorna Carina De Soleil och Martaser till att alla har det bra och Dj Danil står för musiken på Malmös nya och efterlängtade homobar.
Förändringens vindar blåser varmt på Hipp som nu satsar på en renodlad rockklubb med den bästa musiken från 70-, 80- samt 90-talet. Klubben som tidigare huserade på Slagthuset välkomnar alla äldre än 22 som vill headbanga nacken ur led.
Sweet Chili är småsyskonklubben till lördagsklubben Chilipepper. I stort sett är allt likadant, listlåtar varvas med schlagers och det bjuds på sötsliskiga drinkar till höger och vänster. Det enda som egentligen skiljer är åldersgränsen. På fredagarna får nämligen även 18-åringarna vara med och leka.
Swing Inn Nightclub, Stadt Hamburgsgatan 2
Om du lägger ner alla dina förutfattade meningar om vad som är pinsamt så är chansen att du har löjligt kul förbluffande stor här. Här festar de som varit med i klubbsvängen sedan juratiden. Musiken är främst från 70-, 80- och 90-talet men ibland slinker en och annan het listlåt med. Obs: Vårdad klädsel!
Hits, hits och ännu mer hits blir det när Klubb Touché lägger sin hand vid Crown. Pinfärskt och radiovänligt är ledorden som styr musikvalet, fräscht och stylat gäller för klientelet.
Båtens fredagsklubb lockar en året-om-solbränd publik som sippar på söta drinkar och flirtar ogenerat med varandra på dansgolvet och på akterdäck. Precis som det ska vara på Malmös egen love boat.