Sverker och genusgeggan

Att det sitter så djupt! Så fastkletat i hjärnan att vi varken ser eller hör vad som verkligen pågår utan bara vad vi TROR händer.

Såg Sverkers sista strid där Sverker Olofsson gick till attack mot skräpmaten. I programmet höll Sverker upp en av de frestelser hans själv har svårt att stå emot, en påse med bullar som han själv bakat och ofta faller för när kvällssuget sätter in.

Kul, tänkte jag. Inte bara bjussar han på sig själv utan visar också att han förstått att en riktig karl bakar sina egna kanelbullar. Ögonblicket hade gått spårlöst förbi om inte den medverkande kvinnliga hälsoprofessorn gett sig på att kommentera ”de här bullarna som kanske din hustru bakat”.

Hustru bakat! Sverker hade just berättat att det var han själv som gjort dem. Var hon döv?

Tror tyvärr inte det. Hon verkade höra allt annat. Men just här gick, misstänker jag, en annan mekanism igång. Den förutfattande genusgeggan kanske man kan kalla den.

Geggan är som en virussjukdom som kletar sig längst in i våra hjärnvindlingar. Den är inte omöjlig att tillfriskna från men det kräver mycket och hårt arbete. Och oupphörlig vaksamhet. Annars kryper den tillbaks för att åter fördunkla våra sinnen.

Det är geggan som gör att vi tror att flickor dominerar när de får hälften av talutrymmet i skolan. Och inte märker när humorprogrammen i TV är både enkönade och sexistiska. Det är geggan som förblindar vår syn så att vi tror att nyheterna är jämställda bara för att nyhetspresentatören är en kvinna. Fast just i det fallet kanske hjärnans konstruktion har en del i skulden.

Det finns forskning som visar att presentatören som återkommer gång på gång mellan inslagen fungerar som en optisk synvilla och gör att vi tror att vi sett många kvinnor fast vi bara sett en enda.

Geggan, som också kan kallas för det kvinnoförakt som genomsyrar samhället, har också en förlamande effekt som innebär att man inte alltid orkar se vad som pågår. Det är inte kul att lägga en hundring på ett biobesök och inse att man just betalat för några timmars fördomsspridande. Som i den amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor, The girl with the dragon tattoo, där Lisbeth Salander gjorts om från en stark och muskulös till en liten och ”mänsklig”, det vill säga, skör kvinna. Emilie Roslund skriver i DN om scenen där våldtäktsmannen Vanger rymmer från den skadade Mikael Blomqvist. ”Här tittar Salander på Blomqvist och frågar `är det okej att jag skjuter honom?`” Lisbeth ber om lov. Vilket hon varken gör i den svenska filmen eller i boken.”

Det kan vara frestande att blunda. Bara koppla av. Ryckas med av intrigen och inte bry sig om sånt som att dagens deckarhjältinnor förutom att vara trådsmala och supervackra även måste ha en bokstavskombination. Som Lisbeth Salander, Saga Norén i Bron och CIA-agent Carrie Mathison i Homeland.

För en tid sedan lyckades jag se en timslång – och långtråkig – dokumentär om Steve Jobs utan att lägga märke till att inte en enda kvinna intervjuats i programmet. Inte förrän någon påpekade saken på Facebook vaknade jag till liv.

Det är så viruset fungerar. Det infekterar hjärnan så att vi inte ens märker vad som pågår rakt framför våra ögon.

Det gäller alltså att anlägga moteld. Fick just i min hand Anna Norlins Tänk (tvärt) om! om tjejer, killar och makt. Här är några exempel ur boken.

Tänk (tvärt) om:
• 100 miljoner killar ”saknas” för att föräldrarna hellre vill ha döttrar.
• 100-130 miljoner killar könsstympas och får sin snopp bortskuren.
• Killar inte får cykla, köra bil, måste lyda sina fruar och inte får resa utomlands utan tillstånd från sin kvinna.
• Miljoner killar blir slagna av sina kvinnor och att polisen struntar i det.
• Män i Kuwait fick rösträtt så sent som 2005.

Sådär hade världen faktiskt kunnat se ut. Jag hoppas att vi i så fall alla hade ställt oss på pojkarnas och männens sida och inte nöjt oss med att det inte är lika illa i vårt lilla hörn av världen. Sanningen är ju att ingen är fri förrän alla är fria.

Anne Jalakas är journalist, debattör och feminist, har rötterna i Estland och Västergötland, men bor i Lund sedan 30 år. Hon jobbade på tidningen Arbetet i Malmö, innan den lades ner.