Skånes gömda platser

Det finns gott om rester från den nedlagda gruvnäringen, däremot är de svåra att upptäcka. Få kommuner ser värdet i att guida sina turister rätt. Efter Arbetets egen restipsare har letat upp fem övergivna industrimiljöer i jakten på en bit skånsk historia.

Det är svettigt att klättra uppför slagghögen i Risekatslösa, eller ”bonken” som folk här kallar den för. Och det är verkligen en väldig bunke av sten och rester från stenkols- och lerbrytningen i schakt Malmros som samlats på hög här. Brant är det också. Men väl uppe på toppen har vi en vidsträckt utsikt över landskapet, med Billesholm som närmsta större samhälle. Över fälten och byarna höjer sig kyrktorn och – fortfarande – en och annan fabriksskorsten i tegel.

När Schakt Malmros sänktes 1942 var det Klondyke-tider i Billesholms-trakten. Andra världskriget gjorde att det återigen blev lönsamt att bryta det skånska stenkolet, som är av ganska dålig kvalitet. Här ligger den översta av de två kolflötsarna, som sträcker sig i ett bälte från Höganäs i nordväst till Skromberga i sydöst, ganska ytligt. Många sänkte schakt i sina trädgårdar och gamla schakt från 1800-talets och det tidiga 1900-talets storhetstid togs i bruk igen.

Olika stadier av förfall

Det tillfälliga uppsvinget kom ändå i slutet av en mer än hundraårig epok. Numera är den skånska gruvindustrin ett minne blott, och dessutom en del av historien som bokstavligen håller på att sjunka i djupet. Gruvschakten och gångarna – där det sägs att man en gång i tiden kunde ta sig hela vägen mellan Nyvång och Ekeby – är tillbommade och vattenfyllda. Men ännu finns det många synliga spår ovan jord i landskapet kring Bjuv och Åstorp. Slagghögarna visar vägen till schakten, där det ibland – som i Risekatslösa – också finns sorteringsverk, maskinhus och rester av järnvägsspår att upptäcka, det mesta i olika stadier av förfall.

Pittoreskt i dag

Vi kasar med viss möda ner från bonken och letar vidare. Det mest spektakulära minnesmärket finns i utkanten av Ekeby. Skrombergaverken är i sig en jätteanläggning, men runt fabriken växte det upp ett helt brukssamhälle. Höganäsbolaget, eller som det egentligen hette Höganäs-Billesholms AB, uppförde – förutom bostäder för sina tjänstemän och arbetare – bland annat badhus, epidemisjukhus och postkontor.

Skromberga

Om det fanns ett system liknande det som besjungs i den gamla slagdängan Sixteen tons, där berättaren fick slita ont i Appalachernas gruvor bara för att bli alltmer skuldsatt i bolagets affär, har vi inte koll på. Men här finns en geografisk hierarki som är mycket tydlig. Närmast centrum finns disponentvillan, en ståtlig tegelkåk. Ju längre bort längs Bruksgatan vi rör oss desto enklare blir husen. Slutligen kommer vi till de så kallade Gruvhusen bortom fabriksområdet, enkla längor för de vanliga arbetarna. Idag är det pittoreska, lummiga gator, men säkert var levnadsvillkoren knappa och hårda för de som bodde här en gång i tiden.

Själva fabriksområdet är inte tillgängligt, men just när vi passerar står grinden på baksidan öppen och vi passar på att ta en promenad bland de övergivna byggnaderna. Även om de sedan den definitiva nedläggningen 2008 har tömts på mycket av sitt innehåll är det fortfarande en komplett och unik bruksmiljö som möter besökaren. Idag är det en storslagen ödslighet som råder här, samtidigt som man kan föreställa sig när här var liv och rörelse.

Stor arbetsplats på 50-talet

På femtiotalet var detta en av Sveriges större arbetsplatser med 2 000 anställda. Det var under denna storhetstid man brände de berömda keramikplattorna till operahuset i Sydney. Men långt innan dess hade Skrombergaverken och andra fabriker i gruvbältet försett det allt mer industrialiserade och urbaniserade Sverige med tegel, klinkers, ledningsrör med mera.

Det var efter att man i början på 1800-talet upptäckt att det mellan kollagren fanns lager av eldfast lera som kunde förädlas – alltså egentligen en biprodukt vid kolbrytningen – som saker och ting tog fart på allvar.

Motvilligt sliter vi oss från det sakta söndervittrande bruket och åker norrut. I Bjuv hittar vi efter en del letande fram till Schakt III, eller Schakt Greve Strömfelt som det också kallades. När det lades ner 1979 var det den sista kol- och lergruvan i drift i Sverige. Idag finns det ett gruvmuseum i maskinhuset, men när vi kommer förbi är det stängt. Överhuvudtaget verkar lämningarna efter den för orten så viktiga industrin ha lämnats åt sitt öde – även om vi befinner oss inne i samhället är här nästan spöklikt övergivet bland rostande sorteringsverk och förfallna tegelbyggnader.

Saknas information

Strax norr om Bjuv passerar vi Gunnarstorps gruvsamhälle, en hel by som byggts kring ett schakt i samma strikta geografiska klassindelning som vi såg spåren efter i Skromberga. Det var en och samma arkitekt som på 1910-talet ritade alla husen för Höganäsbolaget – större friliggande villor för ingenjörerna, mindre parhus för arbetarna. När vi går längs bygatorna blir mönstret väldigt tydligt, men vi hade lätt kunnat åka förbi utan att blinka. Liksom på de andra ställena vi kommit till saknas information som förklarar och sätter in i ett sammanhang.

Vrams Gunnarstorps slott

Bjuv har ingen fysisk turistinformation. Dock finns det en lista över intressanta platser, med korta beskrivningar, på kommunens hemsida. Vi har gjort kartsökningar och lagt upp en rutt. Vi får ändå en känsla av att vi missar något – mycket av brytningen skedde i dagbrott och de spåren borde vara synliga i landskapet. Kanske för ett mer tränat öga, eller om det hade funnits tydligare ledtrådar i form av skyltar.

Förknippat med hårt slit

Vad som gör att spåren efter gruvnäringen för en så undanskymd tillvaro är oklart. Kanske är det för att de alltid har funnits där och få tycker att de är något särskilt. Kanske är det en del av historien – förknippad med hårt slit, stendammslunga och elände – som vi inte vill påminnas om. Bjuv är en kommun i bakvattnet som har andra bekymmer att tänka på än hur man ska ta hand om sina industriminnen.

Men kanske håller det på att förändras. Ann-Margret Wendt bor numera i sitt föräldrahem, ett av de gamla gruvhusen i Ekeby. Hon är djupt engagerad i den ideella föreningen Skromberga Akademi, som kämpar för att bevara bruket och dess historia. Intresset när man anordnar visningar och föredrag är mycket stort, säger hon.

Ett drag Skromberga Akademi gjort är att koppla in Regionmuseet i Kristianstad för att uppmärksamma brukets kulturhistoriska värden. Byggnadsantikvarie Helene Stalin Åkesson menar att det är hela det skånska gruvbältet som bör lanseras som ett sammanhållet koncept. Det sträcker sig över flera kommuner – Höganäs, Helsingborg, Åstorp och Bjuv – och nu försöker Regionmuseet hitta samarbetsformer över kommungränserna kring idén. Ett första steg är att sätta ut skyltar, framför allt i brukssamhället runt Skrombergaverken, för att besökaren lättare ska kunna få en helhetsbild av miljön och dess historia. En stor del av arbetet med skyltarna görs ideellt av Skromberga Akademi, men det finansieras av Bjuvs kommun, Länsstyrelsen, Regionmuseet och Ekeby Sparbank. Helene Stalin Åkesson hoppas att det på sikt ska bli en enhetlig utformning av information över hela gruvbältet.

Sover törnrosasömn

Det kommer alltså bli lättare för framtida gruvturister att hitta. En sevärdhet som inte behöver någon skylt är slagghögen i Nyvång. Över 70 meter hög är den ett riktmärke i den nordvästskånska terrängen. Den är restprodukterna från Sveriges största kolgruva, Schakt Cervin. På hundra meters djup fanns kolfyndigheterna i det så kallade Nyvångsfältet. Som mest arbetade 500 personer i gruvan, men nu sover den – och hela byn runt den – sin törnrosasömn.

Vi måste självklart ta oss upp på toppen, även om det inte finns någon snitslad bana att följa. En bit uppför branten växer det björk och sly, sedan är det kargt bergslandskap och riktigt brant att ta sig upp till den högsta punkten. Plötsligt, som från ingenstans, dyker det upp två getter – kanske bergsgetter? De kommer fram och hälsar, mycket nyfiket och vänligt. Antagligen kommer det regelbundet hit slagghögsutforskare, även om det knappast är någon rusning hit. Tur är kanske det, slagghögens porösa och K-märkta branter skulle inte klara någon massturism.

Förtjänar med uppmärksamhet

Utsikten är milsvid och tar nästan andan ur oss. I sydost ser vi gullfiberfabriken i Billesholm och där – visst är det Bonken som skymtar i fjärran! Landskapet berättar mer för oss nu när vi lärt vilka tecken vi ska leta efter.

En del av upplevelsen är just att det kräver en viss ansträngning att hitta spåren efter gruvorna, och att de existerar i skymundan. Samtidigt skulle det skånska gruvbältet förtjäna mer uppmärksamhet. Om inte annat skulle det göra att Ann-Margret Wendt och de andra entusiasterna i Skromberga Akademi fick lite lön för all sin ideella möda.

Restipsaren