Katti Hoflin ska vända ut och in på Dunkers

Det är inget lätt uppdrag som hon har fått. Katti Hoflin ska få alla helsingborgare att ta Dunkers kulturhus till sina hjärtan. Den före detta Bullen-medarbetaren ska vända in och ut på huset. Men det dröjer innan förändringarna märks.

Katti Hoflin har lämnat jobbet som chef för Kulturhusets Rum för barn i Stockholm. Tagit sitt pick och pack och flyttat ner till Skåne. Hon ville ha jobbet för att det var spännande och på köpet fick hon flytta ihop med sin man som hon pendlat till under lång tid. Från och med augusti basar hon över cirka 70 anställda och all verksamhet på Dunkers kulturhus i Helsingborg.

Det blir en utmaning. Huset har de senaste åren haft många problem att tampas med, som interna konflikter, organisationsförändringar, utbyten av chefer, klagomål och olika direktiv från kommunpolitikerna. Helsingborgarna har inte riktigt tagit sig an huset, i alla fall långt ifrån alla.

Det vill Katti Hoflin ändra på. När hon var 26 år blev hon ett känt ansikte i tv-rutan som programledare för ungdomsprogrammet Bullen.

Varför fick Bullen ett sådant genomslag?
– Mycket enkelt, hela programmet byggde på tittarnas önskemål, brev som unga människor skrev, så vi kunde aldrig trampa snett. Brevfilmerna var genialiska ”det är inte killen som ni ser i filmen som har skrivit det här brevet”. Alltså kunde man ta upp sådant som var jäkligt svårt. Som att jag är mobbad, jag tror jag är bög, jag vill ta mitt liv.

Folk känner fortfarande igen dig på stan.
– Jag var aldrig ute efter att bli kändis, utan att göra saker som var viktiga, men i ärlighetens namn för att jobba med kameror ska man ju ha någon form av narcissistisk läggning, gilla att kommunicera, få svar och det gillade jag. Vad jag sedan har märkt är att har man varit i någons barndom klingar det aldrig riktigt av. Jag är jättestolt över att ha betytt något för andra. Det är det fina med barnkultur, man kan förbättra världen lite.

Prioritera barn och ungdomar

Att arbeta med barn har gått som en röd tråd i Katti Hoflins liv.
– Att inte lyssna på barn är en klyscha, men det görs inte. Så därför har jag det i mig, jag blir så upprörd. Jag minns själv hur det var. Jag tror att barn behöver folk som krigar för dem. De har inte muskler, kraft och makt i samhället, men de har mycket bra att komma med.

Hur ska du kriga för barnen i ditt nya jobb?
– Jo, vi har kulturpolitiska uppdrag, barn och ungdomar är prioriterade. Sedan finns det alltid dolda hierarkier, där folk som jobbar med barn har lägre status och sämre betalt. Jag jobbar med att ointressera mig för hierarkier, det tar fram det sämsta i oss. Vi måste inte jobba med motsatser, att till exempel folkkärt är dåligt och smalt fint. Det intressanta för mig är att de som kommer hit och ser en utställning, hör en konsert eller går på workshop, kommer i kontakt med något som är större än de själva, kreativitet. Kvalitén är det intressanta för mig. Min utgångspunkt är att alla, oavsett vem man är och hur gammal man är, känner igen det.

Vad är målet för konstutställningarna, att spela en roll nationellt eller vara mer lokala?
– Vi lägger nu en strategi. Historiskt har man kanske inte träffat rätt för helsingborgspubliken, man kan ha haft en hög konstnärlig nivå men som folk inte har hittat till. Vi måste analysera vilka vi kan vara och vad vi ska ha för inriktning. En sak är mer programverksamhet men jag vill inte föregripa arbetet. Klart jag skulle vilja vara den mest besökta i regionen men kan vi det? Vi får jobba på flera nivåer, med innehåll, publikkontakt, marknadsföring och nisch.

En av anledningarna till att du fick jobbet var att du har erfarenhet av konflikthantering. Är du beredd på konflikter?
– Ja, kultur och konst skapas inte alltid i god reda. Vi har begränsade resurser, brinnande medarbetare, många utifrån med idéer och projekt. Det är bäddat för konflikt. Konst kan också vara provocerade, liksom aktuella saker i samhället. Konflikter är en del av livet. Man ska inte söka dem men inte vara rädd för då blir kulturen ängslig. Tricket är att skapa kultur där folk vågar utmana sig själva och varandra. Nu tittar jag inte bakåt på hur det har varit här på Dunkers, men jag försöker förstå var det finns sår. Folk kan inte vara rädda. Vi kan också stöta bort besökare om vi inte mår bra.

Budget och verksamhet är redan spikat för 2012. Det betyder att de stora förändringarna framförallt kommer att visa sig 2013.
– Men vi kan också hitta externa finansiärer, men sådant tar vanligtvis tid. Jag välkomnar alla pengastarka inom näringslivet eller andra som sitter på förmögenheter som de inte vet vad de ska göra med, och som vill vara med och bygga samhället genom kultur till människorna i Helsingborg. Jag samverkar gärna.