Suveränt skådespeleri i debut

Paddy Considine åstadkommer med sin första långfilm Tyrannosaur en skoningslös skildring av brittiska klassklyftor. Men framför allt ger han utrymme för helt makalöst skådespeleri. Andreas Gustavsson ger filmen en fyra av fem.

Det finns skådespeleri och så finns det skådespeleri – med absolut tonträff, utan manér, där varje replik och gest snarare bidrar till uppgående med karaktären än att avslöja sömmar.

Hur ofta händer egentligen det? Sällan, snudd på aldrig. Paddy Considines debut Tyrannosaur – premiär idag – är ett lysande undantag.

Det kunde ha varit raka motsatsen, för fallgropar saknas inte när en änkling med grava aggressionsproblem av en slump träffar en välgörenhetsarbetare med ruggig make. Men någon snyftare om samhällets olycksbarn blir det aldrig.

Karaktärer med nyanser

Peter Mullan (som många säkert minns från Mitt namn är Joe) gör sin Joseph kompromisslöst, utan att lämna efter sig ledtrådar för den som vill kunna dela upp i sympatisk eller osympatisk. Han är både och, fullt ut. Han är kapabel till ömhet. Men han är minst lika kapabel till brutalitet, som när han redan i allra första scenen sparkar ihjäl sin hund.

Vänskapen som utvecklas mellan honom och kuvade Hannah är ständigt på bristningsgränsen. Olivia Colmans prestation är om möjligt ännu mer imponerande. Jag har tidigare bara sett henne i komiska roller. Men det här… Hon lyckas simultant agera svag och stark. Hon är ett offer för en vidrig, misshandlande och kontrollerande man. Hon är aldrig bara ett offer. Hon har en kärna av något som inte ens konstant förtryck kommer åt.

”Jag vet vem jag är”

Skådespelarna har uppenbarligen känt sig trygga med Considine, som själv började framför kameran (bland annat i Shande Meadows Dead Man’s Shoes och Hollywood-produktion som Bourne).

Han har dessutom själv erfarenhet av den miljö som är en stor del av Tyrannosaur. Det fattiga Storbritannien. Kommunala bostadsområden med arbets- och hopplöshet. Våld och missbruk. Considine växte upp i just ett sådant område. Han bor fortfarande kvar.

Men när jag nyligen intervjuade honom blev han fly förbannad över att kritikerna försöker stämpla hans film som klassisk socialrealism, rakt nedstigen från 60-talets diskbänkar.

– Jag accepterar inte att bli trängd, att någon annan ska berätta för mig var jag hör hemma. Samtidigt definieras vi alla av klass, det går inte att komma runt. Jag vet vem jag är och var jag kommer ifrån.

Andreas Gustavsson

Fotnot: Tyrranosaur har Sverigepremiär i dag och visas på biografer runtom i Skåne.