Möllevången är inte sig lik

En av anledningarna till att jag har trivts så bra på Möllevången i Malmö är att det i alla avseenden har känts som en blandad stadsdel. Både när det gäller befolkning, boendemiljö, hus, näringsliv och stadsmiljö. Här har allt funnits.
Men min stadsdel håller på att förändras. Det är ingenting konstigt med det egentligen. Alla stadsdelar förändras, precis som städer och samhället i stort. Ändå bör Möllevången uppmärksammas och inte bara i en lokal diskussion, utan i en nationell. För det är den enda innerstadsstadsdel i Sverige som har en så väl blandad befolkningssammansättning när det gäller ålder, socioekonomi och etniskt ursprung. I en tid när integration i boendemiljön är sällsynt, har Möllevången varit ett särdeles gott exempel.

De senaste åren har det skett en förändring som kanske i större grad än andra kommer att få konsekvenser för stadsdelen. Möllevången har blivit populärt.Det dåliga ryktet som stadsdelen dragits med i decennier blir allt blekare och häktar sig fast i allt färres medvetande. Jag bor plötsligt i Malmös hetaste kulturkvarter om jag får tro entusiastiska mäklare (de skriver inget om att man behöver öronproppar varje natt).
Förmodligen borde jag vara tacksam och glad. Istället är jag avvaktande och känner mig inte längre hemma. Om det nu bara vore för att jag, en enskild Möllevångsbo, inte trivs längre, så vore det en enkel lösning att jag flyttade (det ska jag, jag lovar) och så kunde alla som trivs bo kvar. Men det är inte bara jag som har blivit annorlunda och önskar andra saker av min boendemiljö.
Stadsdelen är inte riktigt densamma längre. En av annorlundaheterna är befolkningsstrukturen. Andelen unga på Möllevången ökar samtidigt som andelen äldre minskar. Att det finns många unga människor i en stadsdel är i sig inget problem det är tvärtom en stor tillgång. Problemet är att det samtidigt har skett en drastisk minskning av de äldsta åldersgrupperna.
Statistiken talar sitt tydliga språk.1995 var det 14 procent av befolkningen som var 65 år eller äldre. 2008 års siffror visar att det bara är åtta procent, en tydlig minskning. Under samma period har andelen som är runt 25 år ökat med nästan lika mycket, fem procent.

Jag saknar att se äldre i min närmiljö. Det är en förlust för lokalsamhället. Eftersom unga generellt tenderar att vara de mest synliga i stadslivet blir det lätt så att de dominerar i det offentliga rummet. I en stadsdel som Möllevången, som dessutom drar till sig väldigt många besökare, blir detta mönster ännu starkare. Det finns många positiva effekter av det, men också en negativ. Låt mig börja med den negativa, så vi har det avklarat. När en
grupp – åldersgrupp eller subkultur eller vad det än är – verkar dominera på en plats är det lätt hänt att andra känner sig bortträngda, eller tycker att de inte hör dit. Så får det inte bli på Möllevången. Nu är det som sagt övervägande positiva effekter av ungas existens på Möllevången. Det berikar stadsdelen och tillför kreativitet, dynamik, liv och rörelse. Därför är inte lösningen att på något sätt begränsa det unga livet på Möllevången. Men det måste balanseras
med att äldre också blir mer synliga. Lösningen ligger alltså i att utveckla stadsdelen så
att fler äldre får lust att vara ute mer och så att några äldre får lust att flytta hit och känner sig hemma här.

Just nu har vi den paradoxen att många unga i stadsdelen engagerar sig för att Möllevången ska fortsätta vara en stadsdel med blandad befolkningssammansättning. Samtidigt är det de som – om vi tittar på befolkning – i kraft av sin mängd står för den största förändringen, och därmed i förlängningen också riskerar hota den nuvarande blandningen.
Men Möllevångens förändring handlar om så mycket mer än hur befolkningssammansättningen ser ut. Ett antal tendenser och trender måste uppmärksammas. Felaktiga argument som florerar måste punkteras, en del inställningar som förekommer måste ifrågasättas. En bred diskussion behövs. För Möllevången är fortfarande en unik stadsdel i Sverige, vars kvaliteter är värda att värna.

Sabina Dethorey

Veckans fyra viktigaste

1. yimby.se  är ett fyndigt namn och en förkortning för, Yes in my backyard, som vill vara motsatsen till nimby, not in my backyard. Men det är också en ambitiös blogg om stadsfrågor.

2. Periferin i centrum (Katarina Nylund, red) är en intressant och djuplodande forskarantologi om det offentliga rummet i förorter.

3. Alla små bokförlag som fortsätter producera bra litteratur trots att de stora bokhandelskedjorna inte brukar ta in deras böcker såvida ingen beställer dem.

4. Mikis Theodorakis politiska sånger i tolkning av Sven-Bertil Taube. Det är inte bara nostalgi som får mig att tänka på dem den här hösten. Vi behöver alla sånger vi kan få om kampen för demokrati så länge världen ser ut som den gör. Och med tanke på att det är 70 år sedan andra världskriget startade.