Ledarstick

”Malmö är en stad som innesluter många brännämnen och mycket sprängstoff. Den sociala gränslinjen mellan fattig och rik är här uppdragen skarpare än i de flesta städer.”
Orden är Arbetets grundare Axel Danielssons. Året är 1887.
Han fortsätter med att beskriva hur ojämlikheten skapar ”sprickor i murarna, åska i luften, jäsning i sinnena.”

Den tidens akuta massfattigdom är utrotad. Ändå kan vi säga detsamma idag: Malmö är en stad med skarpa gränser. På nyhetsplats i detta nummer skriver vi om hur det – trots ett århundrade av extrem tillväxt, och välfärdsreformer – skiljer åtta år i livslängd mellan fattiga och rika. Det är bara ett mått bland många. Tag snart sagt vilket socialt problem som helst, tag möjligheterna till högre utbildning, tag sjukdomar och arbetsskador, och du finner en tydlig klasskiktning.
Det drabbar inte bara de fattiga. Det är den viktiga insikt som Kate Pickett och Richard Wilkinson lägger fram med sådan kraftfull empiri i Jämlikhetsanden. Också den breda medelklassen mår sämre i mer ojämlika samhällen.

De som vill bevara denna ordning håller sig med två argument. Antingen försöker de få oss att tro att vi ser i syne, att systematiska klasskillnader ersatts av ett slags meritokrati, där alla belönas efter talang och ansträngning. Det biter givetvis på dem som redan sitter på makt och pengar och som gärna vill se sina positioner som legitima.
Men det biter inte på den som lägger ens en enda dags möda på att studera den forskning som finns. Och än mindre, förstås, om man någon gång fått en inblick i hur många måttligt begåvade och obetydligt flitiga människor som sitter på ledande poster inom företag, medier eller statsapparat.
Eller så hävdar de att tillväxten minskar, så att vi alla blir fattigare, om vi inte låter klyftorna öka. Att ojämlikhet är priset för rikedom.
Det är en tes med svag grund. Några av världens rikaste länder är ju också de mest jämlika: Norge, Sverige, Danmark, Japan. Vi blir inte fattiga för att vi väljer jämlikhet. Däremot trivs och mår vi mycket bättre. Sinnena kan sluta jäsa.

Petter Larsson

Kommentera!

| | | | |

Invandrare vill inte jobba. Det är den underförstådda utgångspunkten i den lag om försörjningskrav för anhöriginvandring som riksdagen klubbade i onsdags. Men om man tar deras familjer som gisslan, kan man kanske tvinga dem. Det är innebörden: invandrare ska ha arbete och bostad för att kunna ta hit sin partner eller sina barn. Undantagna är bla konventionsflyktingar och EU/EES-medborgare.

För integrationen är det ett slag i luften. Inget talar för att en person lättare får jobb och bostad, bara för att han eller hon måste ora sig för partnern i hemlandet. Särskilt inte på en arbets- och bostadsmarknad indränkt i diskriminering och med dagens jobbkris.
Men så handlar det inte om integration. Regeringen hoppas att på en gång förse Sverige med hårt piskad arbetskraft – Tobias Billström talar om avdragsgilla städjobbare – och samtidigt fånga invandringskritiska väljare.

Efter Arbetet 

Kommentera!

| | | | |

Att regeringen nu vill ge polisen rätt att beställa signalspaning är ett paradexempel på hur övervakningstaten växer fram stegvis. Först mildrar man FRA-lagen, sen smyger man in tillägg. Det är inget ovanligt. När verktygen finns, så vidgas ofta möjligheterna att använda dem, för att bevaka nya grupper och nya brott. Undantag blir snabbt regel. Statens informationshunger är omättlig.

Det grundläggande problemet ligger inte i frågan om polisen ska kunna begära signalspaning, utan i signalspaningen som sådan.Behovet är oklart. De allvarliga hoten mot Sverige är mycket begränsade. Och till skillnad från hemlig teleavlyssning går det heller inte att rikta signalspaning mot enskilda misstänkta. Man måste tråla i de enorma elektroniska haven efter vissa sökbegrepp. Det innebär de facto massavlyssning. 

Efter Arbetet 

Kommentera!

| | | | |

Att anmälningarna av hatbrott mot judar ökade rejält i Malmö under 2009 är en kraftfull signal om att mer måste göras för att förebygga och beivra antisemitismen i staden.
Men den debatt som rasat de senaste veckorna – med Svante Weylers inlägg i radions Godmorgon, världen! som ohotat lågvattenmärke – har tyvärr handlat mycket lite om detta och mer om att försöka måla ut Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (S) som, om inte antisemit, så något slags medlöpare.

Det sker på löjligt svaga grunder. Visst, jag reagerade själv på det famösa jämställandet av antisemitism och sionism. Men lyssnar man på den intervju som startade debatten, äntligen offentliggjord av Skånska Dagbladet i förra veckan, så är kärnbudskapet att kommunen tar rasism och motsättningar mellan folkgrupper på allvar. Det Reepalu försöker göra är att undvika att reducera rasism till bara antisemitism.
Han tycker också att det varit bättre om judiska församlingen hade tagit avstånd från de israeliska övergreppen i Gaza, istället för att ordna en proisraelisk demonstration mitt under brinnande krig. I nästa andetag att han önskat att muslimska företrädare ”tydligt säger att judarna i Malmö inte ska blandas in i Israel-Palestina-konflikten.”
Krävs det inte en rätt så illvillig läsning för att här se annat än ett välment försök att mildra motsättningarna i staden?

Men har man ingen fiende, så får man skapa en. Det har skett via en sällsynt uppblåst medial hetsjakt, som, gissar jag, har sitt ursprung i Reepalus tydliga ställningstagande mot Israels massaker i Gaza.
Borgerlighetens notoriska oförmåga att skilja Israelkritik från antisemitism – inte alltid enkelt – journalistikens sökande efter konflikter och enskilda debattörers oansvariga bruk av spektakulära kopplingar till förintelsen har samverkat i att konstruera en ondskefull höna av en ganska oförarglig fjäder.
Tyvärr har det också inneburit att den långt viktigare frågan om hur olika grupper ska kunna samexistera fredligt i Malmö hamnat i skymundan.

Petter Larsson

Kommentera!

| | | | |

Lyssna på radiodebatten om Reepalu-affären mellan Efter Arbetets politiske redaktör Petter Larsson
och Centerriksdagsmannen Fredrick Federley:
Länk: http://www.sr.se/webbradio/?id=2240482&type=db

Kommentera!

| | | | |

Alla kommuner tvingas ta emot flyktingar, man ska ta ansvar också för anhöriga, och man vill ha ett nytt ambitiöst bostadssystem. Det är några punkter i Socialdemokraternas nya integrationsprogram, som presenterades i förra veckan.

Det pekar flera steg framåt mot en modern integrationspolitik, där kommuner som Vellinge inte längre kan smita ifrån sitt ansvar.

Tyvärr paketeras förslaget med ett nästan satiriskt nationalistiskt förord signerat Luciano Astudillo, där man talar om ett ”Sverige” som ska ”älskas” och en ”svenskhet” som ska delas.
Det är inga oskyldiga signalord när Sverigedemokraterna knackar på riksdagens dörr.
Antagligen är det just potentiella Sd-väljare man vill lura med dessa dubbla budskap. De ska höra signalerna, men inte läsa programmet.

Det är ingen ofarligt strategi att tala fiendens språk. Risken är att man legitimerar en av högerradikalernas bärande idéer, att det finns något (en hållning, ett antal värden, en essens) som är svenskt och att detta är bättre än det som är osvenskt.

Och att folk går på det, när det nu kommer från ett parti, som inte kan misstänkas för rasism.

Efter Arbetet 

Kommentera!

| | | | |

Höga regeringstjänstemän drar in hundratusentals kronor utöver sina väl tilltagna löner för att sitta i olika styrelser – som regeringsrepresentanter. Det berättade Aftonbladet i veckan.
De gör sitt jobb. Och får dubbelt betalt.
Modellen verkar hämtad från teatern, där chefer som Staffan Valdemar Holm och Peter Oskarson tagit extra när de regisserat.
Men här är det extra pikant eftersom borgerligheten ogillade systemet när de var i opposition. När det nu är deras eget folk som doppar i grytan, ja då har man inte haft tid att ändra reglerna på grund av den ekonomiska krisen, meddelar statssekreterare Ola Alterå.
Men kan de så kan vi. Först en fin grundlön. Och sen ska vi förstås ha arvode för alla texter vi skriver också.

Efter Arbetet 

Kommentera!

| | | | |

När Sydvenskans politiska redaktör Per T Ohlsson för några år sedan degraderades till Sveriges kanske bäst betalde söndagskolumnist mjuknade också hans svallande Kalla Krigsanda något, för att ersättas av ett slags lärda essäer i statskunskap.
Men lagom till valrörelsens upptakt han nu tillbaka i gammal fin form.
”Genom att inkludera Vänsterpartiet i det rödgröna alliansbygget har Socialdemokraterna, med sin stolta frihetstradition, surrat fast sig vid diktaturvänner och nackskottsnostalgiker” analyserar han nu nyktert efter att ha lyssnat på Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde (21 februari).
Linde tonar nämligen – enligt Ohlsson – ner EU till förmån för FN, vill vara mindre lydig mot USA och lovar att en rödgrön regering konsekvent ska ”reagera när de mänskliga rättigheterna kränks.”
Det är ju onekligen bestickande.

Efter Arbetet 

Kommentera!

| | | | |

Våra gemensamma tillgångar har blivit vinstmaskiner åt riskkapitalbolag med adresser i skatteparadiset Jersey. Samtidigt har läkemedelspriserna redan blivit högre. Det visar Efter Arbetet i en granskning av apoteksutförsäljningen, i det här numret.
Tvärtemot de nyliberala trossatserna, som den omotiverade utförsäljningen motiverades med, leder privatiseringar ofta till högre priser och färre alternativ. Den här gången har det dessutom blivit skattesmitande jättebolag som kammar in pengarna som vi kunder – och staten – förlorar.
Återstår bara frågan (om den nu spelar någon roll): är regeringen ideologiskt förblindad, eller var det precis det här de ville?

Efter Arbetet 

Kommentera! [1]

| | | | |

Utopier ger utrymme för existentiella frågor, som inte tycks rymmas i den vanliga politiken. Därför är de viktiga.
Det var kanske idéhistorikern Ronny Ambjörnssons viktigaste poäng, när han besökte ABF i Malmö i tisdags. Ambjörnsson diskuterade framförallt den syn på arbete som framträder i olika utopier.

Något som visat sig ständigt återkomma är drömmen om att arbete ska ske i jämlikhet. Men också att arbete ska vara meningsfullt, kreativt, självförverkligande och gärna varierande.
Hur många önskar inte att det kunde bli verklighet? Men hur många gånger har det diskuterats i en partiledardebatt vad det skulle kunna innebära? Mot bakgrund av Ambjörnssons resonemang, blev det tydligt hur fattig politiken kan vara. Ta bara ”arbetslinjen”; ett tema som ägnas spaltmeter i retoriken, men som aldrig ens snuddar vid vad ett meningsfullt arbete är.
Det borde inte krävas fullfjädrade utopier för att formulera andra frågor än dem som ställs i den etablerade politiken idag. Varför inte börja med arbetslivet?

Efter Arbetet 

Kommentera!

| | | | |