Ledare. Agneta Stark.

2017-05-15 03:00

Utbytbara mediciner vilar tungt på alla anhörigas axlar

Vid varje apoteksbesök så fruktar jag ett nytt utbytespreparat, med nytt namn. Jag längtar efter enkla och oföränderliga namn på livsnödvändiga läkemedel, där tabletter och burkar ser likadana ut recept efter recept.

Vad kommer för dig när du hör ordet ”läkemedel”? Inget alls? Den ljusa lättnaden när medicinen tyst skjuter ett dundrande migränanfall åt sidan som en åskblå gardin, och du äntligen kan andas fritt igen? Ögonblicket när en febersjuk unge slutar gnälla av smärta och somnar lugnt? Dopning? Eller något för veklingar, som i Runebergs dikt ”Döbeln vid Jutas”, där den unge läkaren sveper ner alla mediciner från bordet och ger klartecken åt general von Döbeln att strunta i läkarvetenskapen och i stället hjältemodigt rädda landet från undergång?


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Innan de behövs är läkemedel ju ingen stor sak. När de väl kommer till användning kan de bli det som gör våra liv uthärdliga, eller vår död litet mindre svår. Eller göra oss beroende och ännu sjukare. Läkemedel kräver kunskap och erfarenhet.

Men varför heter läkemedel som de gör? Hur tänker de som sitter och hittar på läkemedelsnamn?  Ja, troligen som motsvarande namngivare gör på Ikea. Namnet ska inte vara stötande eller oanständigt, det ska gå att uttala, det ska vara unikt, det ska inte leda tanken fel. Den tekniska beteckningen på ett unikt läkemedelsnamn är ”fantasinamn”, det vill säga namnet beskriver inte exakt vilka substanser läkemedlet innehåller, som ”acetylsalicylsyra”. Namnet är i stället påhittat. Men fantasin hos dem som gör läkemedelsnamn verkar vara en smula ensidig.

För bland läkemedlen råder helt klart språklig optimism.

Som glada fanfarer trumpetar läkemedelsnamnen ut löften om bot, hjälp och lindring. Från Albyl och Alvedon, Fenuril, Gardasil och Samarin, till Vagifem och Xenical, genom hela alfabetet av läkemedel har påfallande många namn betoningen på sista stavelsen. Tjoho! Hjälp på väg! 

Nåja, tunga suckar som Mommox och Zantac finns också. Men trumpetstötarna är så många fler. 

Det är inte fritt fram att hitta på namn på läkemedel för de farmaceutiska företagen. Det finns både nationella och internationella regler. EU:s regelverk för läkemedelsnamn är en imponerande genomarbetad skrift. Det handlar om stora värden i pengar och i tillit.

”Toppfrisk” eller ”Bragenast” lär inte godkännas, för reglerna säger att namnet inte får innehålla reklam. Ofta är namnet också gjort för att kunna användas på olika språk. Så det finns inte heller i Sverige några läkemedel som börjar på å, ä eller ö. 

Förra året hämtade 6,5 miljoner människor i Sverige, två tredjedelar av befolkningen, ut minst ett läkemedel på recept. Mest läkemedel tar de äldre. Läkemedel gör livet bättre, mer uthärdligt och längre. 

Men läkemedel kostar mycket pengar. I Sverige finns ett högkostnadsskydd så att ingen ska behöva betala mer än 2 200 kronor för receptbelagda läkemedel under ett år. Kostnader över detta betalas av det landsting som patienten tillhör, och sammanlagt kostade detta landstingen ungefär 22 miljarder förra året.

I ett försök att hålla ner ökningen av läkemedelskostnaderna så byter svenska apotek sedan 2002 ut receptförskrivna läkemedel till billigare versioner av samma läkemedel. Om patienten istället vill ha vad som står på receptet får hen betala mellanskillnaden själv. Det kan handla om någon krona eller om flera tusen för att få just den version som läkaren skrivit på receptet.

Detta sparar mycket pengar på den offentliga läkemedelsnotan. Och i många fall är det inga problem för den som ska ta medicinen. 

”Lär dig namnet på det verksamma ämnet i ditt läkemedel. Om du är osäker på vilket detta är, fråga din läkare eller en farmaceut på ditt apotek.” Nyckelorden i – det aningen beskäftiga –  rådet från Läkemedelsverket är ”ditt läkemedel”. Den som tar läkemedel tar ett enda, lär sig vad det verksamma ämnet heter, och så är saken klar. 

Men vi är många som svarar för daglig, livsnödvändig, komplicerad medicinering, åt oss själva eller åt en annan människa. Då blir utbytena vanskliga. Själv har jag att hålla reda på vid det här laget elva olika fantasinamn på samma slags medicin, som i litet olika sammansättningar ska tas vid sex olika tidpunkter varje dag. Och dagsformen hos den som behöver medicinen avgör vilken doseringen ska vara den dagen.

Så varje dag tar jag tio tysta koncentrerade minuter när jag lägger ut morgondagens doser och sedan dubbelkollar. Jag lägger till de extra preparat som ska användas just nu. Var gång är jag rädd att göra fel. Att resa bort och överlåta medicineringen på någon annan – glöm det! Att använda förberedda dospåsar från apoteket – inte möjligt. 

Vid varje apoteksbesök så fruktar jag ett nytt utbytespreparat, med nytt namn. För de ändras nästan varenda månad. Jag längtar efter enkla och oföränderliga namn på livsnödvändiga läkemedel, där tabletter och burkar ser likadana ut recept efter recept. Utbytessystemet sparar stora pengar. Men det vilar tungt på mina och alla anhörigas axlar, på våra läsglasögon för pyttestil och på vår förmåga att göra helt rätt 365 dagar om året.

Agneta Stark
Agneta Stark 

Docent i företagsekonomi, har arbetat som gästprofessor vid Linköpings universitet och rektor vid Högskolan i Dalarna. Var även bland annat en av initiativtagarna till nätverket Stödstrumporna.