Uppdrag: jobben

Det nya arbetarepartiet?

Släng er i väggen. Vi har en metallbas som ordförande.

Det är kanske det främsta politiska budskap tillsättningen av Stefan Löfven sänder.

Med sin bakgrund i Metall kan hans trovärdighet i helt centrala frågor svårligen ifrågasättas. Det handlar om tillväxtpolitik, men framförallt om den för socialdemokratins framtid helt avgörande frågan: jobben.

Här har han möjlighet att i ett slag återupprätta socialdemokratins historiska trovärdighet.

Efter två förlorade val på just jobbfrågan, är det kanske precis vad partiet behöver.

Han kan i ett slag sudda ut nidbilden av Socialdemokraterna som ”bidragsparti.”

Och låt oss vara ärliga: jag kan räkna upp i alla fall fem-sex kandidater, bland dem som ofta nämns, som jag funnit betydligt mindre entusiasmerande.

Framförallt är Löfven säkert utsedd för att han inte tydligt tillhör något kotteri, utan man hoppas att han ska kunna skapa lugn och ro i partiet och hålla de interna konflikterna under kontroll.

Samtidigt kommer man inte runt att det är en LO-man som nu för första gången tar över ordförandeklubban.

Om det stämmmer, som det rapporterats, att det var LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin som i praktiken avsatte Håkan Juholt, så måste detta läsas som att LO nu går in med full kraft för att styra, och i bästa fall rädda, sitt parti när krisen är som värst. Givet de ohyggliga attacker som alliansregeringen utsatt fackföreningsrörelsen vore det i alla fall inte underligt om rörelsen nu känner att den behöver vara med och mer aktivt skapa motmakten.

Löfvens främsta uppgift kommer att vara att ta striden om väljare högerut, att återvinna de många s-väljare som gått till Moderaterna och de betydligt färre som gått till Sverigedemokraterna.

Att han arbetade för svensk EMU-medlemskap, gillar kärnkraft, förstår sig på vikten av internationell konkurrenskraft och till och med argumenterat för en bortre parantes i a-kassan gör att han har en profil som borde kunna passa många traditionellt tillväxtorienterade väljare i breda löntagargrupper.

Omvänt lämnar han av precis samma skäl fältet till vänster fritt.

Men till det ska läggas det som verkligen häftat vid Löfven: att Metall under hans styre motsatt sig särskilda satsningar på lågavlönade kvinnoyrken.

Det betyder att rollfördelningen förstärks i det rödgröna blocket.

Radikaler, kvinnor och miljökämpar samlas i Vänsterpartiet och i viss mån Miljöpartiet.

Klassiskt tillväxtorienterade samförståndsmän i Socialdemokraterna.

Jag skulle inte bli förvånad om några av hans första utspel som ny partiordförande därför blir att försöka bättra på sin måttfullt feministiska image. 

En sådan sak är naturligtvis att ge plats åt starka kvinnor omkring sig. Om det blir som det ryktas, att Sven-Erik Österberg återinstalleras som gruppledare i riksdagen, måste den fjärde viktiga posten, som ekonomisk talesperson vikas för en kvnna. Lämpligen då Lena Sommestad.

Också till priset av att min personliga favorit för jobbet, Leif Pagrotsky, berövas en gloriös comeback.