Ullenhags undersåtar

I veckan gav den folkpartistiske integrationsministern Erik Ullenhag uppdraget till tidigare MUF-ordföranden och juristen Gunnar Strömmer att å regeringens vägnar utreda medborgarskapets roll. Syftet är i synnerhet att undersöka hur medborgarskapet i större utsträckning skall kunna användas ”som ett incitament för att främja integrationen.

I direktivet talas det om att Sverige borde överväga att liksom länder som USA och Kanada ge en stark roll åt så kallade medborgarcermonier. Redan i dag är det möjligt för de svenska kommuner som så önskar att erbjuda dem som blivit svenska medborgare en cermoni. Men regeringen tycker tydligen inte det är tillräckligt, och vill därför undersöka hur betydelsen av cermonin kan stärkas. Cermonierna omtalas som ”ett sätt att förmedla ett budskap om vad den offentliga makten anser att det innebär att vara svensk medborgare”, och regeringen ser det som betydelsefullt att ”ramarna för budskapet är enhetliga”.

Det är lätt att ana oråd när en folkpartist talar om behovet att använda medborgarskapet som ett instrument för att främja integration. Även om partiet en gång i tiden hade en mer liberal linje i dessa frågor, har vi under det senaste årtioendet fått ett folkparti som gärna röstfiskar i främlingsfientliga vatten. 2002 lanserade man i denna anda idén om språktest för att kunna bli svensk medborgare, ett krav som emellanåt dammats av när opinionssiffrorna dalat eller mediautrymmet varit dåligt en tid.

Även om det i regeringens direktiv inte talas om att utredaren ska undersöka huruvida medborgarskapet kan villkoras genom exempelvis språktest, följer Ullenhags idé – om än i mildare form – samma logik som Folkpartiets tidigare utspel i dessa frågor har gjort: Det gäller att visa handlingskraft mot ett underförstått problem. Och det underförstådda budskapet är även denna gång att en bristande integration främst beror på invandrarnas ovilja att bli riktiga svenskar.

Visst, för en del nyanlända svenskar betyder säkert en sådan cermoni ett symboliskt upptagande i en samhällsgemenskap man gärna vill vara del av. Men man ska inte inbilla sig att det skapar integration. Delaktighet skapas främst genom att man får ett jobb att gå till, genom att man kan knyta an till nya människor, genom engagemang i samhällsfrågor och genom att man bemöts av andra med respekt.

Snarare riskerar betoningen av att nyanlända svenskar aktivt måste visa att de omfattar vissa värderingar – som regeringen har bestämt – att spä på föreställningen om att utlänningar är avvikande, och måste anpassas. Den som föds till ett svenskt medborgarskap behöver aldrig göra något liknande, utan kan ha vilka åsikter hon eller han vill.

Medborgarskap i en demokrati bör rätt och slätt handla om ett knippe rättigheter – att yttra sig fritt, att påverka samhället, samt till välfärd och ett meningsfullt arbete. Och medborgare bör de som lever och vill leva sitt liv inom ett stats gränser kunna bli. Staten främjar knappast ett demokratiskt medborgarskap, varken bland dem som föds till det eller dem som ansöker om det, genom att predika en lista med förhållningsregler. Så talar man till undersåtar, inte till fria medborgare, vilkas politiska mandat man för tillfället förvaltar.

Det känns märkligt att behöva påpeka något sådant för en liberal.

Magnus Wennerhag