Ledare. Agneta Stark.

2017-04-20 03:00

Pladderkvarnarna som glömt bort politikens kraft

Själva tanken att miljön, kunskapen, barn med föräldrar och järnvägarna faktiskt skulle behöva förändras och förbättras – den tanken finns inte. Nej, alltihop är partitaktik och jakt på väljare.

För dem som kallar sig ”politiska kommentatorer”, eller emellanåt ”politiska analytiker”, finns inga problem som kan lösas med politik. Detta är ett väldigt konstigt påstående, det medger jag gärna. Men det är den möjliga slutsats jag kan dra sedan jag noga har lyssnat till och sett på etermedia och läst åtskilliga meter tidningar. 


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Frågan är om politiskt innehåll egentligen alls finns i den värld som befolkas av de politiska kommentatorerna och analytikerna, dessa journalister som blir intervjuade av andra journalister. Jag lyssnar uppmärksamt, söker tonfall och kroppshållningar. Kroppshållning är inte begränsad till tv. Den märks också tydligt i radio och skriven text.

Med ett lätt avståndstagande markerat av ett småleende, och med aningen tillbakalutat huvud eller litet ironisk röst talar de om för oss andra vad som egentligen hänt i en debatt, vad som egentligen sagts i ett tal eller vad som egentligen står i ett lagförslag eller i en riksdagsmotion. 

Vad är det egentliga? Det handlar om spel. Om former och strategi. När parti Z föreslår en åtgärd, till exempel en skatt avsedd att minska miljöpåverkan – så är det ju egentligen ett försök att blockera parti Y från att göra någonting i den frågan nästa år, när det ju är valår. När talespersonen från parti Å talar passionerat om kunskap, eller föräldraskap, eller järnvägar – så är det en fråga om att inte komma på efterkälken gentemot parti Ä inför nästa år, när det ju är valår.

Själva tanken att miljön, kunskapen, barn med föräldrar och järnvägarna faktiskt skulle behöva förändras och förbättras – den tanken finns inte. 

Nej, alltihop är partitaktik och jakt på väljare. Och nästa år är det ju valår. Att tro någonting annat är, tja, naivt. Lite löjligt. I vart fall inte en fråga för politisk analys. Inte för den som vet hur det verkligen är.

Låt oss ta tanken om 10 000 nya polisanställda, nyligen presenterad av Socialdemokraterna. Reaktionen från de kommenterande och analyserande snattrarna: vad säger andra partier? Varför talar man om något som nog inte går igenom riksdagen – så naivt! Vad säger nu vår retorikexpert?  

Man kunde ha satt in tanken i ett helt annat sammanhang.

Det finns idag i Sverige knappt 30 000 anställda inom polismyndigheten. Litet mer än 20 000 av dem är poliser. Knappt 10 000 är så kallade civilanställda. Bara om man arbetar inom polismyndigheten kan man vara just polis. För endast den som är polis har speciella lagstadgade rättigheter att till exempel ingripa mot andra människor, och att stå för vad som kallas samhällets våldsmonopol.

En del av dem som genomgått polisutbildning arbetar senare i livet inte inom polismyndigheten, utan för industri, försäkringsbolag, inom säkerhetsföretag eller som konsulter. Då är de inte poliser. Detta är inte nödvändigtvis ett enormt problem, lika lite som det är dåligt att sjuksköterskeutbildade människor blir lärare eller läkemedelskonsulenter. 

Vad ska de nya arbeta med? I vilken takt kan polismyndigheten ta emot flera medarbetare? Ska nya yrkesgrupper ta över sådant som polisutbildade idag gör så att poliserna kan ägna sig åt sådant som kräver just ställning och erfarenhet som polis? Vilka idéer finns? Vad säger de som arbetar med ekonomisk brottslighet, våld i nära relationer, nätbrott och trafikbrott? Hur påverkas möjligheterna att komma tillrätta med arbetsmiljöbrott? Vad säger organisationer för brottsoffer? Hur reagerar poliser som jobbar med ungdomar – vad skulle de behöva för att få mer tid till just ungdomarna? Hur ser man på denna tanke när man är polis i glesbygdens jätteområden?

Ett förslag att utöka dem som arbetar inom polismyndigheten med en tredjedel är en stor sak.

Men i stället får vi av de politiska kommentatorerna och analytikerna veta att förslaget är riktat mot parti X, och hänger på parti Q vars traditionella fråga detta är. Och nästa år är det ju valår. Som om inte verkligheten fanns.

Det finns de som arbetar för att bena ut politiska linjer och begrepp ur dagsdebatten. Både statsvetare och människor med egen erfarenhet av politiskt arbete bidrar. Det gör också skribenter med alla tänkbara inriktningar. Men som sista kommentator står så ofta den intervjuade journalisten. Tillbakalutad.

Detta blir också en utbildning för nya generationer av journalister. Så här ska en slipsten dras – eller en pladderkvarn? Politik som beslutsfattande? Politik som problemlösning? Absolut inte. Demokrati? Nej, viktigare är distanserad spelanalys som gör klart för nya generationer journalister och medborgare att politik är ingenting för dem som drömmer om ett bättre samhälle.

Agneta Stark
Agneta Stark 

Docent i företagsekonomi, har arbetat som gästprofessor vid Linköpings universitet och rektor vid Högskolan i Dalarna. Var även bland annat en av initiativtagarna till nätverket Stödstrumporna.