Mardrömmarna om Malmö

Det finns ett enormt tryck på att berätta om morden här i Malmö, nu fem på några veckor.

Samtidigt råder en skriande brist på information. Ingen vet ju något.

Glappet fylls med spekulationer, politiska käpphästar och en hel del ren smörja – som när SVT:s Agenda försöker man få det till att Malmö är ”laglöst land” och att varje ny dag är ”en dag där allt eller inget kan hända”, eller Dagens Nyheter skriver om Norra Grängesbergsgatan som ”hippt”.

Kommunen tar inte sitt ansvar, säger regeringen. Regeringen måste skärpa lagarna, säger kommunen. Det är klassklyftorna, säger vänstern. De slappa lagarna, säger högern. Nej, invandrarna, säger invandrarhatarna. Vi måste få avlyssna, säger polisen. Låt oss stå enade mot våldet, säger alla de som inte vet vart de ska rikta sitt engagemang.

Psykatriprofessor Sten Levander tror att vi är på väg mot en ”gangsterstat” och att det är de mesiga Socialdemokraternas fel (Skd 8/2). Debattören Lars Åberg gissar att boven i dramat är våldsamma tv-spel (SDS 3/1). Privatspanaren Kristian Lundberg, annars känd som författare, har lurat ut att ”det är andra generationens invandrare som skjuter ihjäl varandra” och att Malmös grundproblem är att ”vi gav upp värdet människan för år sedan” (Svd 5/2).

Är det, gjorde vi?

Rapporteringens mest obehagliga detalj är när två poliser intervjuas i Agenda. De vill inte visa namn och ansikten. De är rädda.

Men poliser som inte är redo att ta öppet ansvar för det våldsmonopol medborgarna anförtrott dem för tankarna till totalitära regimer; jag ser ryska insatsstyrkor i rånarluvor och latinamerikanska dödsskvadroner framför mig. Och hur de ska få oss andra att våga vittna?

Jag har bott på fem olika ställen i stan i 14 år och aldrig utsatts för, eller ens bevittnat, något våld. Så är det för många, kanske de flesta. Enligt Brå (2011) uppgav 11,5 procent av Malmöborna att de utsatts för brott mot person det senaste året, något mindre än i tex Göteborg, Stockholm, Helsingborg och Norrköping. Naturligtvis är utsattheten ojämnt fördelad efter ålder, kön, klass och område. Men också i de mer brottsbelastade kvarteren, som kring Lilla Torg, eller i de fattiga ytterområdena, lever människor sina dramatiklösa vardagsliv.

I själva verket finns inget som tyder på att brottsligheten ökat. Och antalet mord i Sverige sjunker – trots vidgade klassklyftor.

Men när den mediala och politiska tonen väl är satt, finns inget utrymme för andra berättelser än de som handlar om segregation, våld, misär. Bryter man den bilden, är man en skönmålare som blundar för problemen.

Det är inte min avsikt. Ja, Malmö är en fattig stad, men sådana finns det gott om. Det är en segregerad stad, men knappast mer än till exempel Göteborg, där avståndet mellan city och förorter är mycket längre. Och en våldsam, kriminell stad – men inte värre är Stockholm.

Kanske finns här mer vapen, och vi har en yngre befolkning. Men det är i grund och botten inget särskilt med Malmö. Vi har fått rutan krossad, men vi har inga skottsäkra västar på redaktionen på Möllevångsgatan.

Däremot har staden blivit en projiceringsduk för en massa människors framtidsrädsla; är det inte brotten, så är det muslimer, är det inte muslimerna, så är det rasisterna, är det inte rasisterna, så är det kackerlackor, droger eller bilbränder. Malmö är Sveriges mardröm. Det är hit utländska och stockholmska journalister reser när de ska beskriva välfärdsstatens förfall och få en kittlande glimt av en apokalyps som kan sälja både tidningar och politiska förslag.