Ledare. Linn Spross.

2017-03-08 03:00

Jämställdhet är inget mysprojekt

Feministisk kamp måste vara gränslös. Vi kanske inte vet vilka vi är, men vi vet vad vi är emot. Om fienden är gemensam finns det även gemenskap i motståndet.

Så var det dags igen för 8 mars. Det är en slags årsdag för att uppmärksamma orättvisor, men också kamp och motstånd. Det är en dag som uppmärksammats i mer än 100 år och fortfarande behövs. Ja, än idag. Fortfarande. Vi luras ibland att tro att det är linjärt. Att samhället som av en osynlig hand rör sig framåt och per automatik blir mer jämställt. Men det är inte så det går till. Historien om feministisk kamp är historien om konflikter. Om makt och motstånd. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Vi har siffor på hur det ser ut. Vi har statistik på ojämställdhet. Att studera den offentliga statistik som finns över arbetsmarknaden visar att den är mycket segregerad, det vill säga att män och kvinnor utför olika sysslor. Vi ser att kvinnor i högre grad utför obetalt arbete. Vi ser att kvinnor oftare lider av psykisk ohälsa och blir sjukskrivna från sina arbeten. Statistik är intressant, eftersom det antingen är jämställt eller också inte. 

Det finns ett mycket litet utrymme för slump när urvalet är så pass stort. Bilden är tämligen klar. Det är, med ekonomhistorikern Ulla Wikanders ord, ett stillastående i förändring. Vad exakt arbetsuppgifterna består i, sysselsättningsgraden och arbetets karaktär har förändrats men själva uppdelningen tycks bestå. 

Vi har alla siffror och vi önskar annorlunda. Det är egentligen att begära lite. Att slippa bli sjuk av sitt arbete, att slippa diskriminering. Att det verkligen är på tiden med lika lön för lika arbete. Det kan tyckas paradoxalt. Att dessa krav är ganska försynta men samtidigt finns ett motstånd, någonting som gör det hela så segdraget.  

Det liberala receptet på feminism handlar ofta om upplysning. Om att bara folk blir medvetna kommer matkutövande att upphöra. Att om män inser att de har mer makt kommer de sluta utöva makt. Som om förtryck härstammar ifrån brist på kunskap snarare än att den som utövar makt vinner på och belönas för att göra just detta. Det verkar inte spela någon roll vad vi redan vet. Att påtala ojämställdhet eller ojämlikhet innebär att avkrävas forskningsrapporter, som kan avfärdas med att den är två månader för gammal eller på något annat sett bristfällig. 

Vi kan avkrävas skaderedovisning, den personliga berättelsen, exakt var, när och hur det kändes för att vår ilska ska tas på allvar och vara legitim. Sedan får vi höra att den personliga erfarenheten är ointressant. Vad spelar det för roll med kunskap om den som verkligen borde lyssna vägrar godta premisserna?  

Det handlar inte om att öka kunskapen. Det handlar inte om jämställdhet som ett mysprojekt som alla vinner på. Någon kommer även att förlora. Det går inte att ha makt utan att ha makt över någon eller några andra. 

Det som gör könsskillnaderna dynamiska, samtidigt som själva skillnaden tycks bestå är att de vilar i sociala relationer. Det ligger både i det vardagliga, i det personliga och i det strukturella. Detta skapar en dubbelhet. Å ena sidan kan vi mäta skillnader mellan kvinnor och man, å andra sidan är det högst oklart var dessa två kategorier egentligen innebär. Det har pågått och pågår fortfarande en debatt om vem feministisk kamp egentligen är till för.

Kapitalismen bygger på uppdelningar och särskillnad av våra liv. Att skilja mellan människor, att skilja mellan hemmet, arbetsplatsen, tid åt arbete och fritid. Samtidigt som ens handlingsutrymme definieras av ens kön är ens handlingsutrymme att själv definiera sitt kön begränsat. Feministisk kamp måste vara gränslös. Vi kanske inte vet vilka vi är, men vi vet vad vi är emot. Om fienden är gemensam finns det även gemenskap i motståndet