Ledare. Agneta Stark.

2017-04-03 03:00

Hiskligt höga bankvinster – är det vad vi ska hoppas på?

Vem gråter över den låga styrräntan? Inte är det bankerna. De gör rekordvinster. En orsak är att de själva lånar billigt, men inte har skickat ränterean vidare till sina kunder.

Den 16 september 1992 satte den svenska Riksbanken sin styrränta till 500 procent. Det är en högre ränta än vad någon tidigare hade kunnat föreställa sig. Datorsystem i bankerna måste göras om, så att de tillät beräkningar med 500 procents ränta. Dittills hade spärrar hindrat att så extrema värden matades in.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Anledningen till räntebeslutet var att Riksbanken och regeringen försökte rädda den fasta svenska kronkursen. Det gick inte, valutareserven försvann i ett nafs, och sedan blev den svenska kronans kurs rörlig mot andra valutor. Så är det än idag.

Idag är styrräntan i Sverige minus 0,5 procent. På 25 år har alltså räntan haft ett svängrum om hela 500,5 procent. Detta lär vara absolut unikt i ett land som under den tiden inte varit i krig, inte har utsatts för ockupation eller fullständigt fallit sönder. 

En styrränta på minus 0,5 procent är så låg att den tidigare ansetts kuriös, som en svart svan. Men Sverige är inte unikt. Japan har haft så låg ränta länge, och andra länders centralbanker har följt efter. Också när räntan blev negativ fick man ändra spärrar i datorsystem som tidigare inte tillåtit sådana konstigheter.

Avsikten med en extremt låg ränta är att missgynna sparande. Spararna riskerar att få betala för att få ha sina pengar insatta på ett bankkonto. Människor ska i stället använda sina pengar till att köpa – så blir det fart i ekonomin.

Men framför allt ska det vara billigt för företag att låna. De ska använda lånen till att investera och sedan att anställa, de nya anställda ska köpa saker och tjänster, och så ska arbetslösheten minska, och ekonomin växa. Så ser tankemodellen ut.

Men inom viktiga delar av svensk arbetsmarknad är det stor brist på arbetskraft. Det gäller byggföretag och verkstadsföretag. De vill inte låna för att investera, de vill anställa folk. De som idag är arbetslösa har svårt att passa för de jobb som finns. En del behöver bättre kunskaper i svenska. 

Andra behöver gymnasieexamen för att komma ifråga för jobb. Många behöver ett arbete som kan anpassas efter just deras förmågor. 

Men lån är billigt. 

Så människor lånar, främst till bostäder. Att finna en hyresrätt är på många platser omöjligt. Och ändå behöver människor någonstans att bo. Bostadspriserna stiger.

Då blir det liv i luckan. Ränterean är ju inte till för bostadsköparna, som vill låna! Den är till för företagarna, som i många fall inte vill låna!

Så här konstigt blir det: ”Århundradets ränterea! Men låna inte!”

Men vem gråter över den låga styrräntan? 

Inte är det bankerna.

Bankerna gör rekordvinster. En orsak är att de själva lånar billigt, men inte har skickat ränterean vidare till sina kunder. Och nu blir det knepigt.

Riksbankschefen vill inte att privatpersoner ska låna mer pengar. Men räntan som samma chef sätter är superlåg. Så han klagar över vad han själv har styrt fram. I rättvisans namn: förhållanden i omvärlden gör att han inte har mycket beslutsutrymme.

Bankernas stora vinster kritiseras hårt. Varför låter de inte kunderna få större fördel av lågpriset?

Dags att tänka efter. Kan man säga att bankerna genom att tjäna på bolån ser till att hålla låneökningarna nere? Att bankernas överdrivet höga förtjänster på bolånen är till samhällsekonomisk nytta? Den gör att lånen inte ökar riktigt lika mycket som annars. Och är det den enda lånedämpande funktionen som fungerar idag?

Hiskligt höga bankvinster – är det vad vi ska sätta vårt hopp till?

Nu vänder vi på steken.

Antag att du har en idé och vill starta företag. Du går in på banken, presenterar idén för en bankperson som gillar den, och som sedan frågar: ”Hur mycket vill du låna och hur mycket satsar du av egna pengar?” Du svarar: ”Jag vill låna 97 procent av tio miljoner, alltså 9 700 000, och har tre procent, alltså 300 000 hopsparade.” Strax därefter har ni sagt adjö till varandra. För sådana lån vill inte banker ge. 

Du måste ha en mycket högre andel egna pengar för att få lån – annars är risken för banken för stor.

Men nu kommer det märkliga: bankerna själva har tre procent egna pengar i banken, och har lånat 97 procent. 

När förslag ställs att en bank bör ha sju eller tio procent egna pengar, för att minska risken att det går illa, så skriker bankerna högt. Att ställa samma krav på banker som bankerna ställer på låntagare anses av banker göra att förslagsställaren borde bära dumstrut. Bankerna skulle alltså inte godkänna sig själva som låntagare, men begär allmänhetens förtroende.

Det finns inte någon effektiv styrning av banker i förhållande till risker för samhället. Bankerna bestämmer till stora delar själva om sina risker.

Jaha. Hur är det nu med banker, vinster, bostadslån och risker?

Är problemet att bankverksamhet är svår att förstå?

Är problemet att ekonomi är svårt att förstå? 

Är problemet att ett skickligt propagandamaskineri drar igång så snart det handlar om kapitaltäckning, till exempel att en bank inte ska ha tre utan sju procents egen finansiering?

Är problemet att bankerna kan bevilja sig själva mycket stora riskrättigheter? Med skattebetalarna som garanter – och ägarna som mottagare av rejäla utdelningar.

Är problemet att det inte finns ”ett problem” utan en stor jämrans maktfråga?

Agneta Stark
Agneta Stark 

Docent i företagsekonomi, har arbetat som gästprofessor vid Linköpings universitet och rektor vid Högskolan i Dalarna. Var även bland annat en av initiativtagarna till nätverket Stödstrumporna.