Frihetens fiender

Vi har yttrandefrihet i Sverige. Det är en fin princip. Den går ut på att vi alla, med grundlagens ord, ska kunna ”meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor”.

Det är precis sådant som folken i Egypten och Tunisien dör för när de nu störtar sina härskare.

Den gäller även de medborgare som är placerade i fas tre.

Men när Eliana Carvacho och Gyöngyver Meszaros använde sin yttrandefrihet för att kritisera sin arbetsplats Jobbfabriken – om man nu kan kalla det så, förvaringsplats är kanske mer korrekt – hotas deras försörjning. Som Efter Arbetet berättar på nyhetsplats stängdes de av från Jobbfabriken och har dessutom polisanmälts.

Det påminner om den gamla onda tiden i industrialismens barndom, innan arbetarrörelsen civiliserade det här landet. Muttrat om fackförening? Då kan du gå. Kritisk mot fabriksledningen? Du och din familj har till måndag att flytta.

Ja, det är en skandal av stora mått. Samtidigt som vi vet att sånt här förekommer i det nya arbetslivet var och varannan vecka. Exemplen från fas tre  börjar sakta hopa sig också.

Arbetsgivaren påstår förstås att de gjort något helt annat, mobbat en arbetskamrat, och att det är därför de straffas. Men vad ska de säga? Det skulle ju se oerhört illa ut om en arbetsgivare öppet spottade på en av våra mest populära principer. Påståendet är antagligen nonsens, eftersom kvinnorna i anslutning till bestraffningen blev uppläxade för att ha pratat med Efter Arbetet och då fick klargjort att artikeln var ett skäl till att de skulle tvingas bort. Jag kan sätta en bra peng på att polisen kommer att lägga anmälan i papperskorgen rätt snabbt.

Tre saker är säkra. Jobbfabriken är inget seriöst företag. Personer i fas tre är inga hjon som kan skrämmas till tystnad. Och om arbetsförmedlingen, som ju är en myndighet, på något vis medverkar till att de straffas för att använt sin yttrandefrihet – genom att dra in eller ens hota med att dra in deras ersättning, till exempel – så är det grundlagsbrott.