Från protest – till en ny värld

2011 var protesternas tid, från syd till nord, från Kairo till Madrid till New York, reste sig vänstern i bred mening. Nu är uppgiften att gå från protest till en rörelse som kan påverka den nya globala ordning som ska följa på kapitalismens sammanbrott. Den striden kommer att utspelas de närmaste 20-40 åren. Och det är bråttom. Dagens vänster är splittrad. Ska man ha ett ord med i leken måste man lösa några interna stridsfrågor.

Det skriver en av vår tids skarpaste tänkare, världssystemsteoretikern Immanuel Wallerstein, i en kommentar till det gångna året.

Han pekar ut två viktiga frågor: valen och ekologin. Man kan visst det tycka att det parlamentariska systemet bara legitimerar kapitalismen, att det inte någon skillnad på blått och rött i församlingarna. Men vänstern måste nog ändå ställa upp i val – i det länder det är möjligt – resonerar Wallerstein, om inte annat för att mildra de kortsiktiga plågorna när regeringarna nu lämnar över krisens kostnader på folket. Att man inte ska inbilla sig att det räcker eller ens är nödvändigt att ta makten över staten för att förändra världen, är en annan sak.

Den andra stridsfrågan känns mer akut i ett svenskt sammanhang. Här handlar det kampen mellan en vänster som hävdar att ökad tillväxt är nödvändigt för att minska klyftorna inom och mellan länder, och en tillväxtkritisk rörelse av bland annat ursprungsbefolkningar, småbönder och gröna partier, som hävdar att själva tillväxtidén är en del av problemet, i synnerhet i ljuset av klimatförstörelsen.

Från de mest radikala på båda sidor haglar anklagelser om att motståndaren de facto går kapitalets och högerns ärenden.

Wallersteins enda svar är kompromisser. På något vis måste man komma överens, fråga för fråga, princip för princip.

Annars kommer den höger som varken vill ha omfördelning eller miljöhänsyn att ta makten över det nya systemet.