Ledare. Birger Schlaug.

2017-04-11 03:00

Frälsarkransen som hamnade på sned

Egentligen är Kristdemokraterna ett helt ointressant parti. Annat än som spelpjäs.

Jerusalemklostret ligger mitt i Paris. Härifrån startas pilgrimsvandringar genom Frankrike. Här lämnar troende – ofta ensamma – världen för att under någon vecka eller månad vandra in i en andlig dimension. Jag tänker på det när jag hör Ebba Thor Busch berätta om den tuffa vandring hennes parti har framför sig. 


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Kristdemokraterna har genomlidit sitt stora möte i år, de så kallade kommun- och landstingsdagarna med 800 deltagare, i skuggan av Socialdemokraternas kongress, som i sin tur avhölls i skuggan av terrordådet i Stockholm.

Mycket skugga blev det. 

Egentligen är Kristdemokraterna ett helt ointressant parti. Annat än som spelpjäs. Deras närvaro i riksdagen är ett måste för alliansens ens teoretiska möjligheter att bilda regering utan stöd av Sverigedemokraterna. Det krävs att de får stödröster, som vanligt, av de som egentligen föredrar Moderaterna. Man varför skulle moderata väljare stödrösta på KD i en tid när deras eget parti behöver alla stödröster det kan få? 

Kärnväljarna, var har de kvar av sitt gamla parti annat än en del homofobi och lite sådant? De genuina kärnväljarna som gömt flyktingar, hållit igång språkkaféer och krävt flyktingamnesti är inte mycket för vare sig hårdare flyktingpolitik eller vapenskrammel eller öga för öga, tand för tand. De talar snarare om att vända andra kinden till. 

Är de tillräckligt gamla drömmer de med saliga leenden om Lewi Pethrus ledarskap. Och kanske till och med om den kristna socialismen. Det finns likheter mellan de första kristna och de som formade arbetarrörelsen, före katedralernas och partikongressernas tid. 

Det fanns en tid när det kristdemokratiska partiet i Sverige snarast ville kasta ut månglarna ur templen, anföll sossarna från vänster i fördelningsfrågor, krävde förstatligande av banker och ansåg att kärnkraften var ett hot mot skapelsen. Och till och med talade om friår, för visst var livet så mycket större än arbete … Tid – inte minst för andlighet och familjeliv – var ack så mycket viktigare än konsumtionshysteri. 

Det var så det började. Och det var så det pågick. Sedan kom Mats Odell, marknadsfundamentalismen och krav på sänkt bensinpris, för det där med skapelsen var inte så noga. 

Kanske var det framgångsteologin som intog partiet – den som är rik är det för att den rike förtjänar det i gudens ögon. Och månglarna i templet var nog inte så dumma ändå, de visste hur en slipsten skulle dras. Och varför vända andra kinden till när man kan sätta fart på vapenindustrin genom att rusta upp? 

Ja, jisses så det kan gå.

Kommun- och landstingsdagarna för KD är slut. Kanske några av partiledarens interna motståndare drar en suck av lättnad över att alltihop hamnade i skugga. Ebba Busch Thor är inte så poppis i partiets alla kretsar. Frälsarkransen har hamnat på sned. Det partiet självt tryckt mest på i samband med samlingen är beslutet att införa en ny logga. 

Bytet av logga är faktiskt intressant. I partiets unga dagar så var loggans färger såväl röda som blå. Så småningom försvann det röda. Grön färg – bladen på vitsippan – fick en framträdande plats. Det ansågs väl vara opportunt. Nu är såväl rött som grönt förkastat. Blått dominerar. I en fyrkantig ruta. Man kan väl se det som symboliskt för partiets politik. Så därför ganska ärligt. Blått och fyrkantigt.

Ebba Busch Thor blev partiledare efter dem som ansågs myspysiga, ungdomsförbundet började låta som den kristna högern i USA, partiet tappade sina godaste kärnväljare och blev bara en spelpjäs utan annat värde än att vara spelpjäs. Så där som det lätt blir i en tid när ideologi och övertygelse är omodernt. 

Om någon i deras partiledning känner till Jerusalemklostret i Paris vet jag inte. Skulle inte tro det. Som icke-troende kan jag känna viss vördnad för den som tar tid att göra långa pilgrimsvandringar för att hitta något större och djupare inom sig än vardagens och politikens värsta pladder. 

Undrar om inte Ebba Busch Thor skulle må bra av en sådan vandring. Kanske ges hon tid efter nästa val. Vi får väl hoppas det. För både hennes och Sveriges skull.