Europas högerpolitiker styr mot katastrof!

Frankrike och Tyskland, Nicolas Sarkozy och Angela Merkel, driver nu på för att snabbt få till stånd den så kallade finanspakten. Det handlar om att centralstyra den ekonomiska politiken i euro-området för att, som det heter, ”skapa förtroende på marknaden” och förhindra att nya kriser uppstår.

Icke-euroländer som Sverige har inbjudits att delta i arrangemanget.

För de länder som har euron som valuta är utvecklingen logisk. Med en gemensam valuta blir det nödvändigt med finanspolitisk centralstyrning, men också att förfoga över kraftfulla verktyg för solidarisk, ekonomisk utjämning. Förslaget om att införa euro-obligationer, som ett sätt att lätta på bördan för svårt skuldsatta medlemsländer, är exempel på det senare.

En utveckling mot allt mer överstatligthet är alltså påkallad av valutaunionen, men inte desto mindre politiskt livsfarlig, därför att den nu pågående centraliseringen av makt mest av allt liknar en massarbetslöshetspakt och för att projektet saknar tillräckligt starkt stöd hos folken i medlemsländerna. Det kan i värsta fall väcka och stärka stämningar som bryter sönder det viktiga europeiska samarbetet.

Sverige har sagt nej till euron och det finns inga planer på eller något stöd för att ompröva den positionen.

Sverige har ändå varken ett intresse av eller möjligheter att blockera euroländernas finanspakt. Det vore däremot huvudlöst om Sverige skulle ansluta sig frivilligt till pakten, om den innebär att vi, trots att vi står utanför euron, måste ge upp vår finanspolitisk självständighet. Vilket också Socialdemokraterna har gjort klart i diskussionerna med regeringen.

Statsminister Fredrik Reinfeldt har försök avdramatisera sådana eftergifter med att Sverige själv har ett tuffare finanspolitiskt ramverk än det som nu diskuteras inom eurozonen.

Och det är sant. Men för det första är det inte grundlagsfästa regler och för det andra är det Sveriges Riksdag som beslutat om dem och som själv kan riva upp eller förändra dem.

Fredrik Reinfeldt har också i ett tidigt skede i processen förklarat att den frivilliga anslutningen till finanspakten är tänkt som en möjlighet för dem som planerar att gå med i euron. Sådana planer har inte Sverige.

Finns det då inga skäl att överväga frågan om att delta?

Jo, det gör det. Ett är att paktens utformning kan påverkas. Ett annat att finanspakten kommer att omfatta en stor majoritet av EU och att risken är uppenbar att frågor som rör hela EU kommer att vara genomdiskuterade och i praktiken avgjorda innan alla 27 medlemsländer på allvar kommer med i beslutsprocessen. Det ligger i Sveriges intresse att ha insyn i och kunna delta i den så tidigt som möjligt.

En förutsättning för att Sverige skall kunna överväga att ansluta sig är dock att medlemsländer med egen valuta inte omfattas av den ökade finanspolitiska centralstyrningen.

Europas problem är för övrigt större än finanspaktens utformning. Den är bara ett inslag i en politik som driver kontinenten mot depression och instabilitet. Europa styrs dessvärre av högerpolitiker som lever i den villfarelsen att krisen kan lösas med åtstramning, social nedrustning och lönesänkningar.

Den fasta kurs man styr efter pekar mot katastrof.

Bo Bernhardsson