En spjutspets mot lönerna

Arbetslösa under 25 år ska ”erbjudas” jobb i kommunen – för 75 procent av lägstalönerna, i praktiken 12 000 i månaden före skatt. Ungdomsavtal, kallas det, fastän det handlar om fullt vuxna medborgare.

Det vill kommunalrådet Lennart Gabrielsson (FP) genomföra i Sollentuna. Och sedan i hela landet. Gabrielsson är nämligen också vice ordförande i Sveriges kommuner och landsting, SKL, och han vill sprida ungdomsavtalen till kommun på kommun.

Nyttan, sedd ur snävt kommunalekonomiskt perspektiv, är dubbel. Dels får man extremt billig arbetskraft. Dels ökar lönepressen nedåt även på dem som redan har jobb.

Det är ett fint exempel på hur systemskiften smygs igenom i Sverige. Det är nästan alltid i kommunerna det händer.

Socialdemokratin byggde välfärdsstaten i kommun på kommun under de första decennierna efter andra världskriget. Men sedan mitten av 80-talet har Moderaterna kopierat offensiven. Man kunde länge inte ta makten i riket, men använde aktivt kommunerna som språngbräda för att förändra landet. Med så kallade mönsterkommuner, som Nacka eller Vellinge, som föredömen har man provat sig fram med olika privatiseringar, skattesänkningar och utförsäljningar, som sedan kunde stå modell för andra kommuner.

”Eftersom välfärdsstaten realiserades främst genom kommuner och landsting är det också där som systemet måste brytas ned”, har statsvetaren Torbjörn Nilsson sammanfattat strategin.

Det är i den nedbrytningen Sollentuna nu blir en spjutspets.

”Man ska komma ihåg att om man inte har jobb och inte får 75 procent av lägstalönen då får man ingen lön alls, och det är ännu mindre”, säger Gabrielsson.

Visst, men varför nöja sig med 75 procent?

Också 10 procent är ju bättre än noll, vatten och bröd är bättre än att vara utan. Men frågan är om ett lönedumpande kommunalråd är bättre än inget kommunalråd alls?

Berättade jag att Gabrielsson själv tjänar strax över 100 000 i månaden?