Det stora skådespelet

”Där som den verkliga världen förvandlas till rena bilder, blir bilderna till verkliga varelser, till effektiva drivkrafter för ett hypnotiskt beteende.”

En dag i förra veckan, när Rapport ännu en gång inleddes med direktsändning från gatan utanför Socialdemokraternas partihögkvarter i Stockholm, fick jag nog och tog fram Skådespelssamhället av den franske filmaren och socialisten Guy Debord ur bokhyllan. Det kändes som om allt i offentligheten var på låtsas, och jag förstod inte hur det kunde få vara så.

Hur kunde ”mediedrevet” mot Håkan Juholt bara fortsätta, trots att det inte tycktes ha någon substans? Hur kunde varje litet uttalande från den person som trots allt bara var oppositionsledare blåsas upp till en riksnyhet, när de tyngsta ministrarna inte granskades alls? Hur kunde varje möte på hög nivå inom S få tränga undan all annan nyhetsrapportering, när ingen ens kunde förklara att partiledarens avgång faktiskt skulle vara på gång? Hur kunde det ha blivit en offentlig ”sanning” att Juholt var en riktig klant, när det mesta som syntes i offentligheten – bortsett från å ena sidan bagateller; å andra sidan den redan gamla historien med bostadsbidraget – i själva verket tydde på att han var en engagerad politiker som förde fram åsikter som delas av många?

Jag letade alltså i Debords analys av verklighetens overkliga karaktär i ett samhälle som kännetecknas av långt framskriden kapitalism för att förstå vad som hände. Tanken är, förenklat, att när ekonomin domineras av varor som inte motsvarar några riktiga behov och vars värden är helt ”overkliga”, kommer hela verkligheten till slut att vara overklig.

Kanske kan så konkreta fenomen som drevet mot Juholt faktiskt förstås lite bättre genom Debord. Men nu, en vecka senare, har det blivit lättare att se betydligt mer direkta förklaringar.

Framförallt var mediedrevet faktiskt inte självgående, även om det ibland verkade så. Tvärtom fick det hela tiden bränsle genom att Håkan Juholts motståndare inom det egna partiet försåg media med uppgifter. Bristen på undersökande journalistik, och förkärleken för enkla dramaturgiska grepp inom media bidrog självklart till att denna strategi kunde bli så framgångsrik.

Om det stämmer att Juholts motståndare har använt media för att undergräva hans position, vilket det verkar göra, är det osympatiskt på flera sätt. För det första har man inte öppet berättat vilka konflikter som finns inom socialdemokratin, eller åtminstone inom dess toppskikt, utan bara påstått eller bekräftat att ”förtroendet” för Juholt är lågt. För det andra har man inte alls gett uttryck för att konflikterna skulle handla om det som borde vara viktigt, nämligen politiska uppfattningar. Därmed har man använt sig av och förstärkt den tendens till förenkling, personfixering och ”skådespel” som ofta hindrar massmedia från att förmedla meningsfulla politiska samtal.

Hanna Pettersson