De nya Socialdemokraterna?

Vi ska visa att vi är samarbetsvilliga och gärna gör gemensam sak med Hyresgästföreningen eller fackföreningsrörelsen. Vi ska vara det tydligaste folkliga vänsteralternativet, närvarande i folks vardag. Vi ska inte prata luddigt om socialismen när vi möter människor.

Det är några föresatser ur det strategidokument som Vänsterpartiets partistyrelse har tagit fram, för behandling på kongressen som börjar idag. Kort sagt ska Vänsterpartiet alltså bli de nya Socialdemokraterna. Inte bara socialdemokrater – ideologiskt sett är det nog den vanligaste positionen för en vänsterpartist sedan länge – utan Socialdemokrater, som i Partiet.

Och allt annat vore väl korkat. Det socialdemokratiska partiet får allt svårare att leva upp till sin gamla roll både politiskt, ideologiskt och organisatoriskt. Förslaget till strategidokument för Vänsterpartiet skrevs visserligen innan den totala mediefixeringen vid Håkan Juholts verkliga och påstådda tillkortakommanden bröt ut, men nu verkar inriktningen ännu mer strategiskt rätt.

Det väntade valet av Jonas Sjöstedt till ny partiledare pekar i samma riktning. Han framstår som det slags framåtblickande vänstersocialdemokrat som Socialdemokraterna så väl skulle behöva, men som man åtminstone inte har lyckats visa upp i offentligheten.

Sjöstedt har till exempel profilerat sig starkt i miljöfrågor, vilket vänstern i bred mening behöver. Om V under hans ledning kan formulera förslag som utgår från både miljöengagemang och någon form av kapitalismkritik, kan det bli en enorm fördel för dem.

Han har även varit EU-parlamentariker, och passar nog bra som talesperson för den starkt kritiska men ändå konstruktiva syn på EU som föreslås vara Vänsterpartiets framöver. Kongressen ska nämligen ta ställning till en ny partiprogramstext om EU, där det står att partiet ska verka för ett svenskt utträde bara om EU:s destruktiva utveckling förvärras.

Jonas Sjöstedt har setts som höger på Vänsterpartiets politiska skala; säkert lite väl höger för många medlemmar och väljare. Nu verkar han befinna sig mer i mitten. Men några av de frågor som han förknippades med i slutet av 90-talet, när han tillhörde Vägval Vänster, kan V nog ha användning för även idag. Om någon lyckas omsätta visionerna om brukarinflytande och självförvaltning i välfärden i fungerande politiska förslag vore det till exempel fantastiskt, nu när ingen längre kan hävda att bara ”privatiseringar” löser något.

Sjöstedts partiledarskap, och ”socialdemokratiseringen” av Vänsterpartiet överhuvudtaget, lär alltså gynna Vänsterpartiet opinionsmässigt. Men vänstern i bredare mening, då? Om Vänsterpartiet får nya väljare kommer de säkert främst från Socialdemokraterna. Sympatierna för S kommer alltså att minska ytterligare, och kanske kommer rollen som ”vilket parti som helst” att bli permanent. Det är förmodligen inte bra för det rödgröna blocket som helhet, och framförallt riskerar det att helt undergräva de folkörelsedrag hos socialdemokratin, som Vänsterpartiet nu verkar inspireras av.

Dessutom finns det förstås en risk att den ideologiska spännvidden på den rödgröna sidan minskar. Om V förändras i alltmer socialdemokratisk riktning – och intar rollen som pragmatiska kapitalismkritiker, som dessutom står upp för det bästa inom liberalismen – kanske S till slut kommer att framstå som ett närmast vänsterborgerligt parti.

Hanna Pettersson