Blodtörstens apostlar

Inför Kristdemokraternas riksting nedsteg Sydvenskans reporter Niklas Orrenius i partiets malmöitiska skräckkällare för att pejla stämningarna (28/1). Han kom upp med en Ardavan Khoshnood och en Mattias Grängzell, båda en gång skolade i Moderaterna, nu av allt att döma på snabb marsch genom KD i riktning mot, tja, Nationaldemokraterna.

Khoshnood vill ta ifrån brottslingar deras medborgarskap. Men bara brottslingar som en gång invandrat.

Också barn till invandrare, födda och uppvuxna i Sverige, ska kunna berövas sina medborgarskap.

Att förslagen med all säkerhet skulle strida både mot europakonventionens diskrimineringsförbud och mot den europeiska konventionen om medborgarskap, verkar inte bekymra honom.

Dessutom vill Khoshnood ha en så kallad tre-slag-och-ut-modell, där den som begår sitt tredje brott ska dömas till livstids fängelse.

Den som till exempel åker dit för att ha pangat en ruta, sedan stjäl en cykel, och 10 år senare röker lite hasch, ska skaka galler livet ut. För med livstid menar han hela livet.

Det ska också, i hans idealsamhälle, vara det obligatoriska straffet för mord.

Sen kan domstolarna gott tumma lite på beviskraven när det gäller personer som tidigare begått många brott. De ska så att säga inte riktigt vara lika oss andra inför lagen.

Det framgår inte exakt vad hans kompis Grängzell tycker, men han verkar hålla med om det mesta.

Hur blodtörsten går ihop med idéer om kristendom och demokrati är inte helt glasklart.

Att den inte går går ihop med vår rättstradition eller kriminologins insikter däremot tydligt.

Visst, det är ett allmänt problem med öppna föreningar, som politiska partier, att de drar till sig en del knäppisar och haverister, de flesta helt harmlösa. Men man brukar försöka hålla dem borta från politiska uppdrag.

Khoshnood representerar KD i polisnämnden. Grängzell är avgående ordförande för KDU i Malmö.

För min del får de förstås mer än gärna fortsätta sitt politiska värv inom kristdemokratin, oaktat att de ”genom sitt uppträdande skadar partiets anseende” – som uteslutningskriteriet i KD:s stadgar lyder.