Ledare. Somar Al Naher.

2017-10-09 03:00

Att vara kvinna är en omöjlig ekvation

Jag servade kapitalet i tron om att det var en feministisk gärning.

Att vara kvinna enligt dagens mått är en omöjlig ekvation. På dygnets 24 timmar förväntas kvinnan arbeta heltid, gärna prestera lite mer än alla andra, vara som en storasyster eller mamma med extra ansvar på arbetsplatsen.
Komma ihåg när någon fyller år, köpa fika och plocka i diskmaskinen efter kollegorna.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


På jobbet ska hon vara ordentligt klädd för att tas på allvar, dölja att hon är kvinna men utan att hota mannens position. På samma gång får hon lägre betalt och förväntas ändå släcka bränder på arbetsplatsen när det saknas personal.

Sedan ska kvinnan också ha rätt storlek på kroppsdelarna, rakade ben och hela och rena barn. Hemmet städat, alltid redo för gäster. Familjens måltider ska planeras och helst vara näringsrika och snabblagade.

Inte undra på att den psykiska ohälsan fortsätter att öka bland kvinnor. Något som försäkringsbolaget Afas senaste statistik visar.

En populär förklaring till varför det ser ut som det gör är att kvinnor har ökat sin närvaro på arbetsmarknaden utan att minska ansvaret för hemmet, medan männen inte i samma utsträckning följt utvecklingen och ökat sin närvaro i hemmet.

Men det är inte hela förklaringen. I Sverige har kvinnorörelsen tillsammans med arbetarrörelsen, främst Socialdemokraterna, fokuserat på rätten till heltid. Allt för ofta på bekostnad av kritik mot vad vi gör på våra jobb, hur vi mår eller hur lång tid av dagen vi ska behöva sälja vår arbetskraft.

I Sverige brukar vi stoltsera med att vi är det land i världen som är bland de bästa när det kommer till att lika många kvinnor som män arbetar. Men det betyder inte att det är jämställt eller ens rättvist.

Anna Weigelt, analyschef på försäkrings-bolaget Afa, menar att mäns och kvinnors villkor i arbetslivet skiljer sig åt, och även om de har samma yrkestitel så gör de ofta inte samma sak. Dessutom är mäns yrken mer åldersanpassade.

”En 60-årig polis gör sällan samma sak som en 23-årig, medan en undersköterska oftast har samma arbetsuppgifter fram till sin pension”, säger hon till tidningen Vårdfokus.

Egentligen är det inte så konstigt att vi har hamnat här. Under lång tid har kvinnor fått kämpa för rätten att få göra det männen alltid tillåtits göra.

Män har hållit kvinnor borta från sina arenor genom att hävda att vissa saker inte lämpar sig för det motsatta könet. Ofta med hänvisning till att biologin spelar in.

Kvinnor har ansetts och anses fortfarande i stora delar av världen vara värnlösa. Det är för farligt, det är för tungt, kvinnor är mer känsliga för de flesta arbetsuppgifter. Kvinnor är bra på att ta hand om barn, vårda, trösta, städa för det är det som deras kropp är ämnad att göra. 

I hundratals år har kropp och biologi varit en central del av kvinno-förtrycket.  

Så i stället för att omkullkasta manssamhället har resultatet blivit att kvinnor blivit en del av det manliga kapitalistiska maskineriet. Och följden har blivit att samhället inte anpassat sig efter kvinnan, eller människan om man så vill, utan kvinnan har under-ordnat sig samhället.

Jag märkte det själv när jag var gravid, det gick inte att arbeta i samma takt som innan, illamående, sömnsvårigheter och foglossning gjorde det svårt att fungera som förut.

Men jag var så präglad av rädslan att bidra till idén att kvinnor ”endast är ämnade att ta hand om barn”, så jag arbetade emot min egen natur.

Jag servade kapitalet i tron om att det var en feministisk gärning. Ingen sa åt mig att göra det, men det var inpräntat i mig sedan barnsben att arbeta mot min kropp, det skulle inte vara ödesbestämt vad jag fick och inte fick göra. Jag suddade därför ut människan och uppträdde likt en robot.

Därför blev jag glad när jag såg SVT:s program Edit uppdatera den gamla slagorden ”We can do it” till ”We can’t do it” (vi kan inte göra det).  

Med anledning av att så många unga vuxna kvinnor mår dåligt psykiskt har programledaren Fanna Ndow Norrby träffat kvinnorna bakom statistiken.

Kvinnorna säger med all tydlighet ”nej, vi klarar inte det här längre”, vi kan inte leva med alla dessa krav. Jag tror att dessa ord kan vara bland de mest radikala kvinnor kan säga i vår tid. I orden vilar en politisk radikalitet om att vägra bli utsugen.

För snart tio år sedan skrev Nina Björk en text som fick stor uppmärksamhet. ”Tänk om feminismen har svarat på påståendena om kvinnors kroppslighet på fel sätt?

Tänk om vi inte borde ha svarat ’nej, vi är inte natur’ utan ’ja, vi är natur – och det är ni också’.” Hon menade att det inte är kvinnor som ska sluta vara natur utan få män att förstå att de också är det.