Våra underbara liv

Har knappt kunnat sova på nätterna för att boken är så spännande. Har rekommenderat den till åtskilliga vänner. Men när jag läser plusmaterialet till pocketutgåvan minskar entusiasmen.

Under rubriken ”En slags kort självbiografi” berättar författaren hur han redan som sjuåring insåg att han kunnat göra William Goldings Flugornas herre mer spännande. Inget problem med självkänslan där inte. Så småningom läste han i ett nafs upp sina risiga skolbetyg till toppdito. Därefter återupptog han sitt musicerande, bildade ett band och blev – förstås – popstjärna. Sen blev han utmattad och åkte till Australien, under flygresan tänkte han ut intrigen till en deckare. Varefter han i rasande tempo skrev den första boken i succéserien om den norske polisen Harry Hole. Och så blev det försäljningsframgångar, kritikerberöm och priser i långa rader.

Ingenting är osant. Jo Nesbö är en uppenbart begåvad person som skriver strålande deckare.

Men jag blir kräkfärdig.

Slår upp ordboken och läser definitionen av skryt: ”att i alltför stor utsträckning tala om hur bra man själv är”.

Det är just det. I alltför stor utsträckning. Var den gränsen går är förstås inte helt lätt att avgöra.

Politiker går regelmässigt över den, det hör liksom till spelets regler och är något vi lärt oss acceptera eftersom vi begriper att det nog inte är enbart nuvarande makthavare som åstadkommit de fantastiska resultaten.

Företagsskryt hör också till det vi ser som naturligt och åtminstone ibland lyckas genomskåda. Vem tror på allvar att schampo A är så mycket bättre än schampo B?

Sen blir det besvärligare.

Minns ett uppdrag som föregåtts av att jag skickat in min CV. Väl på plats blev jag uppläxad för att ha underdrivit mina meriter. Själv tyckte jag att jag skrivit som det var. Vilket alltså var helt fel. I dag vet varenda kotte att överdrift är vad som gäller i meritsammanhang. Det finns kurser för den som inte är en naturbegåvning på området.

Naturligtvis har det spårat ur. Så till den grad att det har utvecklats ett skrytfilter som hjälper företag att rensa bort överdrifterna i människors självbeskrivningar.

Ett sånt skulle behövas också i de sociala medierna. Inte minst på Facebook där skrytet är upphöjt till dygd. På ”fejan” mår vi bra och har roliga liv. Det är mysigt och trivsamt sida upp och sida ner. Underbara semestrar, härliga middagar, spännande liv. Jag överdriver. Det sprids naturligtvis också annat, både roligheter och viktiga uppdateringar om tillståndet i världen. Men på det personliga planet mår vi alla toppen.

Det gör också förbluffande många Sommar-pratare. Det är en gåta varför framgångsrika människor måste skryta så ohämmat. Som den politiker som för några år sedan berättade att hon var ”en så ödmjuk människa”. Hur får man för sig att säga något sånt? Blotta utsagan säger dessutom att det är lögn.

Klart att det är frestande att designa ett nytt jag, en offentlig och framgångsrik version av sig själv. Men så stressande. Så utmattande. Och vad gör det med våra relationer när vi bara visar upp den glättiga ytan?

Själv börjar jag ropa på Jantelagen. Och blir på gott humör av twitterkontot Blygsamt-skryt. Hittar pärlor som Blondinbellas, det vill säga Isabella Löwengrips: ”Expressen ringde nyss. Saknar ’inte innan nio, inte efter tio’-regeln trots att jag är en 24/7-entrepenör.”

Där fick hon mycket sagt på litet utrymme: Jag jobbar dygnet runt, veckans alla dagar och är så eftertraktad att jag borde införa telefontid för att ta emot alla fantastiska erbjudanden.

Betydligt obehagligare är den tydligen vackra twittrare som skriver:

”Trist/grå mamman till mig vid lämning i skolan: min dotter önskar att jag såg ut som du. Vad f-n svara man på den?”

Hur vore det med ”tack” ?

Skryt är granne med arrogans.

Det kanske är det som gör det så outhärdligt.

Anne Jalakas är journalist, debattör och feminist, har rötterna i Estland och Västergötland, men bor i Lund sedan 30 år. Hon jobbade på tidningen Arbetet i Malmö, innan den lades ner.