Krönika. Elin Grelsson Almestad.

2017-09-18 18:00

Tack alla batikhäxor – ni bär samhället på era axlar

”Det är kvinnorna som dominerar i det engagemang som växt fram sedan hösten 2015 för nyanlända och asylsökande” skriver Elin Grelsson Almestad.

En ensam, ung pojke från Afghanistan ska på återvändandesamtal hos Migrationsverket. Med sig som sällskap har han en kvinna från Röda korset, som fått kontakt med honom genom en annan kvinna på Röda korset som jag i min tur kontaktat.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Röda korset-kvinnan har fått information och råd om vad som bör sägas från en kvinna som i sin tur fått råden från en asylrättskunnig kvinna, samtidigt som en annan kvinna kontaktat en kvinna om att skriva verkställighetshinder.

Ja, det finns en röd tråd och gemensam nämnare här.

Det är kvinnorna som dominerar i det engagemang som växt fram sedan hösten 2015 för nyanlända och asylsökande, inte minst alla ensamkommande barn.

Detta bekräftar i sig bara den forskning om volontärarbete och ideellt arbete som redan finns, som visar att kvinnorna är i majoritet oavsett engagemangsområde. Men förutom att upplåta och förmedla boende, lyssna, trösta, hjälpa till med juridiken och vardagen har de engagerade kvinnorna också aktivt arbetat för att unga ensamkommande ska få stanna.

Ett klassiskt folkrörelsearbete med namninsamlingar, kontakt med riksdagsledamöter och upprop. Det är just dessa kvinnor som den senaste tiden fått öknamnet ”batikhäxa”, som misstänkliggjorts, sexualiserats i sitt engagemang och fått utstå klassiskt kvinnohat med en rasistisk agenda.

Och visst krävs det magiska häxkrafter för att både orka leva i ett patriarkat, klara av en krävande vardag liknande den som alla andra har och utöver det lägga så mycket tid och energi på att hjälpa andra.

Att i stället för att blunda och bry sig om sitt eget ägna sig åt att lappa och laga i samhällets revor. De som ingen orkar se. Det är ju så kvinnor alltid har gjort. Batikhäxor har genom historien varit de som lagat och tråcklat där det behövts, där det brustit och blivit hål.

Det osynliga kvinnoarbetet som täcker upp där samhället misslyckas, tar hand om där ingen omsorg finns. Alla dessa kvinnor som gått och som fortfarande går på knäna, går sönder och som fortsätter ändå för att det inte finns något annat att göra. För att de ser och inte kan ha det osett. För att omsorgen måste till där den saknas.

En dag kommer just denna specifika kamp, för de ensamkommande från Afghanistan, på ett eller annat sätt att vara över, och jag undrar vad vi kommer att minnas då.

Sannolikheten är stor att vi tänker på den manliga politikern som kanske tog ett historiskt beslut eller den manliga skribenten som skrev en uppmärksammad text som delades jättemånga gånger i sociala medier.

Något lite mindre tråkigt och mer glamouröst än vanliga kvinnor över hela landet som samlat in namn, ringt advokater, tröstat ledsna tonåringar och mejlat riksdagsledamöter i sin kamp och omsorg om unga människors liv och framtid. Och genom historien viskar bortglömda kvinnor till sina batikhäxesystrar att vi vet. Så fort hålet är lagat minns ingen vem som sydde.

Obetald kvinnokraft i det fördolda kommer aldrig att vara en säljande berättelse, fastän det är den som håller uppe någon slags civilisation i ett orättfärdigt samhälle. Om något ska hända med vårt minne är det upp till oss som lever i det just nu.

Och fram till den dagen då denna kamp är över krävs att fler stiger fram och engagerar sig. Ser det som inte kan vara osett och syr där det behöver lagas, höjer rösten och offrar lite fritid. Ägnar sig åt något så oglamouröst som gräsrotsarbete och ideellt engagemang. Oavsett kön – batikhäxorna behöver bli fler.