Partipressen är död, leve borgarpressen!

Det har nu gått några veckor sedan Håkan Juholt tvingades kasta in handduken.

Efterträdaren Stefan Löfven har fått en fin start. Han är visserligen från landet han också, men betraktas ändå i dominerande storstadsmedia, än så länge, som en rätt klok person, bland annat eftersom han under den akuta finanskrisen gick med på lönesänkningar för arbetarna. Nöden har ingen lag.

Finanskris eller inte, nöd eller inte, det är så landets förnyare vill att gamla jobb ska räddas och nya skapas. Häromdan föreslog det folkpartistiska kommunalrådet i Sollentuna, Lennart Gabrielsson, att ungdomar under 25 år ska jobba för 75 procent av ”lägstalönen”. Lite konstigt blir det väl om andra som gör samma jobb ska ha full lägstalön. Men det fina i kråksången är att den gamla lägstalönen därmed inte längre är lägstalön, vilket lägger grunden för ett nytt specialavtal – varför skall det bara gälla ungdomar under 25? ¬– där man får 25 procent av den nya lägstalönen.

I ungefär samma veva hörde jag att de svenska storföretagen höjer sina aktieutdelningar igen. Detta mitt under pågående jobb- och eurokris.

Statliga SJ ska förresten spara runt 400 miljoner för att, som det heter, ”bättre kunna möta framtida utmaningar och stärka vår konkurrenskraft”. VD Jan Forsberg försäkrar att det inte ska gå ut över trafiken. Återstår i så fall att det är SJ:s personal, ja inte cheferna, som det ska gå ut över.

Förra året var det rätt mycket tågkaos. Nu ska vi tro att det ska bli bättre med mindre pengar och färre anställda ”på golvet”. Allt är möjligt för den som själv slipper utföra det.

Vad gäller Stefan Löfvens smekmånad med Svenskt Näringsliv och den borgerliga pressen så kommer den snart att ta slut. Löfven är nu partiordförande och partiet har ett program. Där står bland annat att Socialdemokraterna jobbar för full sysselsättning och ökad välfärd och att kärnkraften ska avvecklas, låt vara i den takt som ekonomin tillåter.

Då och då gör jag grova påhopp på den oberoende borgerliga pressen. När Håkan Juholt hade hoppat av fanns det skäl att fundera över vilken roll mediedrevet spelat.

Jag refererade alltså för 14 dar sen ett inslag i radion där Dala-Demokratens Göran Greider ilsket drev tesen att drevet mot Juholt saknar motstycke och bara kan förstås om man betänker att 90 procent av pressen är borgerlig.

I samma program medverkade Heidi Avellan, som är chef för politiken på Sydsvenskans politiska redaktion, men inte på nyhetsredaktionen.

Jag skrev att Göran Greider hade frågat Heidi Avellan om det var okej om han sökte jobb som ”chefredaktör på Sydsvenskan eller Dagens Nyheter”. Och att hon hade svarat att det var det naturligtvis inte.

Det har nu kommit till min kännedom, via min gode vän Bo Widegrens blogg, att Heidi Avellan blivit upprörd över både bloggen och mig.

Till saken hör att Avellan, liksom många av hennes kollegor, tycks luta åt att borgerliga politiska redaktörer representerar ett slags högre, oberoende förnuft.

Avellan gick i ett mejl (till Widegren) tillrätta med både mig och Widegren.

”Röde Orm far fram med osanning här. Göran Greider frågade inte om han kunde söka jobb som chefredaktör på Sydsvenskan eller DN. Han frågade om han kunde söka mitt jobb. En helt annan sak, åtminstone för en oberoende liberal tidning som Sydsvenskan: Jag är chef för ledarredaktionen. Och poängen var att varken han eller jag kan räkna med jobbet som nyhetschef på Sydsvenskan, eftersom tidningar som inte hör till partipressen är noga med att skilja på opinionsbildning och nyheter.”

Jag vill utan att blinka be om ursäkt för min något slarviga återgivning av radiodispyten.

Fast sen måste jag undra hur det kan komma sig att Bonnierpressen aldrig kan tänka sig en oberoende socialdemokrat som chef för politiska redaktionen? Varför inte ta varannan socialdemokrat?

Och varför skulle inte Göran Greider kunna bli nyhetschef på Sydsvenskan? Greider är öppet åsiktsdeklarerad och borde därmed ha ett hårt tryck på sig att leva upp till det nyhetsmässiga oberoendet, som i och för sig inte finns, men som det är helt nödvändigt att bekänna sig till.

Partipressen är död, ja, men dagens borgerliga tidningar är mycket effektivare megafoner för borgerliga värderingar och högerpolitik än de var när de presenterade sig som partipress. Eller när man som Sydsvenskan drev ett alldeles eget borgerligt parti som hette Medborgerlig Samling.