Nu rider vi in i skolan!

I måndags försökte någon sälja ett företag med tillstånd att driva skola i Malmö. På Blocket. Ja, det låter som en lysande provokation från, säg, Teaterrepubliken. Men det är sant.

Och fullständigt lagligt.

Tillståndet följer med själva företaget – vem som köper aktierna har Skolinspektionen inga synpunkter på.

Nu väntar vi bara på nästa avslöjande: maffian driver ditt barns skola.

Nästan samtidigt berättas att Skolinspektionen själv, en gång inkarnationen av den oväldiga statliga ämbetsmannatraditionen, tagit steget in i det moderna samhället. Istället för att själva bedöma lärarlegitimationer hyr man in bemanningspersonal att göra jobbet.

Så spar man skattekronor. En nyanställd skolinspektör tjänar kring 30 000 kr i månaden. En Proffice-anställd kring 20 000.

Plötsligt förstår man hur conquistadorerna kände när de red in i Sydamerika: fantastiska sagodjur, ofattbara skatter, guld och choklad, och maktlösa hedningar som inte hängt med i utvecklingen och varken hade skjutvapen eller hästar. En ny värld, fylld av möjligheter för den dristige.

Själva har vi pantsatt chefredaktörens vindkraftverk och prenumerantregistret för att skramla ihop till en egen skola inför nästa läsår.

Under tiden tränar vi varje dag på betygssättningens svåra konst.

Ta Maria Larsson, till exempel. Ack.

En barnminister ska ju slåss för barnen, en äldreminister för de gamla. Och vilken som helst kristdemokrat för båda grupperna. Inte mot dem.

Men Maria Larsson gav de vanvårdade fosterbarnen kalla handen. En liten ceremoni, javisst, men inga pengar. Och det i ett läge där den statliga utredningen redan höjt förväntningarna på skadestånd till kokpunkten. Först när hon stod inför ett nederlag i riksdagen öppnade hon plånboken.

Två månader senare exploderade Caremaskandalen och hon fick en ny chans att visa lite närvärme, då som äldreminister, när mediestormen var på väg att blåsa månglarna ur vården. ”Jag vill verkligen uppmana till civilkurage hos all personal”, sa Larsson. Vinsthungripa riskkapitalister? Nej nej, problemet är alla fega undersköterskor som är för rädda om sina jobb.

Aldrig har väl en minister skadat sitt eget parti så mycket som hon.

En annan problemelev är migrationsminister Tobias Billströms. Hans jobb går ut på att ersätta kostsamma flyktingar med lönsamma arbetskraftsinvandare. I sak går det framåt. Anhöriginvandringen har strypts, massutvisningarna fortsätter. Till och med vård till papperslösa har Billström lyckats förhala.

Med representationen går det sämre.

Billströms unika förmåga att ståndaktigt upprepa inlärda fraser – rekordet slogs i januari förra året, då han 19 gånger på 3 minuter och 27 sekunder sa att han inte kommenterar Wikileaks uppgifter om hur han och Carl Bildt pratat skit om irakier – har inte haft avsedd medial effekt.

Och inte blev det bättre när han bytte taktik och kommenterade Ganna-fallet med att vi inte har råd att ge sjuka tanter uppehållstillstånd eftersom de inte arbetar och dessutom drar en massa medicinkostnader. Där fick hjärtlösheten sin affischpojke 2011.

Stjärnan i klassen heter Jan Björklund. Han har visserligen fel både om vad problemen är (stök och flum) och hur de ska lösas (disciplin, krav, sortering). Men med en för utbildningsministrar lika ovanlig som förödande effektiv kombination av målmedvetenhet och nonchalans inför skolforskningen har han placerat skolan mitt i byn och sig själv som debattens självklara utgångspunkt.

Därför tvekar vi inte att utse honom till en av landets absolut skickligaste politiker, fem pekpinnar. Däremot får den hierarkiska sorteringsskola han återskapar med Björklunds nygamla betygsvokabulär ett F. Som i flumskola.

Och så überbossen själv. Fredrik den tyste.

De får träta och babbla, jag tar ju ansvar för Sverige. Så lyder Reinfeldts strategi mot oppositionen. Småpartierna och fackministrarna får göra knäppa utspel, ta konflikter och kritik, medan Reinfeldt skyddas.

Massarbetslöshet? Jag tar ansvar för Sverige.

Finanskris? Jag tar ansvar för Sverige.

Vanvård? Jag tar… ja ni fattar galoppen.

Med grodkungen Håkan Juholt som motståndare har strategin visat sig ohyggligt framgångsrik: bara att casha in förtroendesiffror som kunde gjort Dalai Lama avundsjuk.

Den här texten är för övrigt författade av en bemanningsanställd inhoppare.

Det blir mycket billigare än om jag hade skrivit den själv.