Känner ni dofterna?

Det blir mycket TV och läsande i jul- och nyårshelgerna. Jag gör nästan ingenting produktivt. Men jag såg i ett inslag i Stjärnorna på slottet, på Christer Lindarws dag, att det är bra att bara lata sig. Då passar hjärnan på att städa och fixa anslutningarna.

Där fick Luther.

Jag fick två böcker i julklapp. Torbjörn Flygts Outsider och Stephen Hawkings och Leonard Mlodinows Den stora planen, en svårsmält efterföljare till Hawkings Kosmos – en kort historik.

Jag tog genast tag i Hawkings och Mlodinows alster, den är trots allt rätt julig till sin natur eftersom den rör existentiella frågor med en inte alltför långsökt koppling till julevangeliet.

De försöker alltså besvara basala frågor: Varför finns det något istället för inget? Varför finns vi till?, Varför ser naturlagarna ut som de gör och skulle det inte gå lika bra med andra?

De frågar sig också om det finns en välvillig skapare som satt allt i rörelse eller om det finns enklare, nåja kanske snarare bättre, förklaringar?

I sammanfattning kommer Hawking och Mlodinow fram till att vårt universum visst kan ha skapats ur ingenting, men också att det finns många olika universa.

Som om det inte räcker hävdar de att olika naturlagar gäller i olika universa och i olika sammanhang i samma universum. De kallar det för modellberoende realism.

För att det sista skall bli glasklart kan man tänka sig en guldfisk i ett klotliknande akvarium. När guldfisken tittar ut, kommer föremål på utsidan, som på utsidan ser ut att röra sig i en rät linje, att röra sig i en båge.

Guldfisken får sin bild förvrängd, eller kanske är det vi som är på utsidan som får det? Poängen är att det krävs andra teorier och matematiska formler för att beskriva den verklighet som guldfisken ser, än för att beskriva den som vi som är på utsidan ser.

”… samma fenomen kan beskrivas väl med olika teorier, var och en inom sin begreppsvärld, sitt ramverk”, konstaterar de båda matematik- och fysikprofessorerna.

Här måste jag dock själv reservera mig för att en del frågetecken om världsalltet ännu inte har rätats ut och för att jag på någon punkt kan ha missuppfattat Den stora planen.

Vad kommer jag att minnas av TV i jul vid sidan av Kalle Ankas julafton? Jo, kanske ett program på Kunskapskanalen som hette Därför shoppar vi. Det finns en hel industri som manipulerar våra sinnesintryck, med hjälp av ljud, färger och dofter, för att få oss att öppna plånböckerna.

Ta bara Swiss Hotel i Berlin som enligt programmet låtit utveckla en egen doft som nu sprids via hotellets ventilationssystem. Allt för att få gästerna i spendersam stämning.

Hotelldirektörens beställning var att det skulle dofta snö, alpluft, stål och pengar.

Hur doftar pengar? Tja, doftkonsulten i TV-programmet påstod att de bland annat luktar ko och ost. Men jag tror att det var schweizerfranc hon använde och det kan ha varit en alpbonde som haft hand om sedlarna senast.

Julhelgen var nästan över när Håkan Juholt fick en ny ”dolkstöt” i ryggen. Den här gången på riksdagsledamoten Ylva Johanssons blogg. Johansson är partiets – det socialdemokratiska – talesperson i arbetsmarknadspolitiska frågor.

Det vattnade sig i munnen på drevet som nyss vaknat upp från julledigheten.

Partikollegan Mats Johansson, som sitter i partistyrelsen – den socialdemokratiska – gav sig också in i debatten. Han försvarade Juholt. ”Det är en Stockholmselit som inte gillar lantisen Juholt”, sa han.

Ylva Johansson är från Stockholms innerstad liksom de flesta tongivande journalisterna, varav en hel del – det är faktiskt inte irrelevant – är beroende av RUT-bidrag.

Mats Johansson är från Blekinge.

Hur skall man förklara att den politiska verkligheten beskrivs så olika beroende på om man befinner sig innanför eller utanför Stockholms tullar?

För mig är det uppenbart att exemplet med guldfisken och teorin om den modellberoende realismen funkar här också. Det mesta beror på vilken utsiktspunkt man har.

Fast en fungerande förklaringsmodell kanske ännu hellre ska sökas i TV-programmet Därför shoppar vi.

På Swiss Hotel i Berlin sprider man en odör så fint avstämd att gästerna inte är medvetna om den. Bonnierpressen och borgerliga media i allmänhet sprider också sina odörer med hjälp av beroende journalister.

Vi märker kanske inte tendenserna omedelbart, men de påverkar oss och vårt sätt att se på världen.

Jag kommer att tänka på mitt sjuttiotal. Vänstern skanderade ”Känner du stanken från Enskilda Banken?” och Contact sjöng ”Vindarna doftar en svunnen tid, men varje tendens känns igen”.

Någonstans sitter kanske någon med den stora planen framför sig.