Julångest – en mental tinnitus

Det känns fint så här dan före dan? Maten fixad, granen klädd, klapparna köpta?

Själv brukar jag lida av grav ångest så här dags. Inte minst över oöverlagda sista-minuten-köp och stundande januaritom plånbok. Vill det sig illa kan känslan av obehag gnaga i bakhuvudet hela helgen, som ett slags mental tinnitus.

Men det finns bot. Den där tinnitusen ska ses som en hjälp. En signal om att konsumtionssamhället är skadligt. Inte främst för ens egen ekonomi utan för att det bygger på andras slavarbete. Till exempel på de jättefabriker i Kina där Iphone och Ipad tillverkas under så vidriga förhållanden att arbetarna för några år sedan började ta livet av sig genom att hoppa från höghusen. Företaget svarade genom att sätta upp nät för fönster, loftgångar och trappor. På takens tremetershöga taggtrådstoppade stängsel (läs mer på Dagens Arbete).

Dessutom hotar överkonsumtionen hela planetens överlevnad. Enligt miljöaktivisten Annie Leonard (The Story of Stuff ) är 99 procent av de grejer folk köper förvandlade till sopor inom sex månader. Varje minut ryker ytterligare 2 000 träd i Amazonas.

Att bojkotta skurkbolag löser inte problemet men är ändå ett steg på vägen. Här är några förslag till andra, enkla, motåtgärder.

Bra året runt är att köpa och sälja begagnat genom nätet. Mötte häromdagen grannen på väg till Posten med ett paket som innehöll urvuxna barnskor. Han hade lagt ut dem på Tradera och sålt dem för en krona. Obefintlig vinst men mottagaren blev glad. En krona är verkligen ingenting även om man får betala för frakten. Och grannen var inte så bekymrad. Visserligen fick han åbäka sig med att paketera skorna och bära iväg dem, men han skulle ändå till Konsum. Ofta gick det bättre, särskilt med köpen, sa han och berättade om finfina klädpaket för några futtiga tior.

Byta grejer med varann är lika bra nu som när Hasse och Tage skrev sin låt om saken.

I mitt hus har vi ett bytesrum där man kan ställa in saker som man inte vill ha och ta det man vill. Kräver lite administration men har fungerat fint i flera år.

Också på nätet finns bytesringar av olika slag. Man fotar helt enkelt det man vill bli av med och skriver vad man önskar i stället.

Ge bort är alltid bra. Själv ger jag till loppisar som oftast drivs av idrottsföreningar och som dessutom kommer och hämtar större saker som möbler. Man känner sig aldrig så god som när man skickat iväg finfina grejer - särskilt innan man hunnit ångra sig. Och man kan ju alltid köpa tillbaks dem. Även om det kan kännas fånigt blir det sällan dyrt. Grejen med loppis är att det är billigt. En mycket fin lösning för shopaholics. Vi kan flippa ut totalt utan att bli ruinerade.

Loppis är helt enkelt win win för alla. Gillar man att handla och träffa folk har man en stunds gratisnöje. En sommarloppis på landet behöver inte ta mer än en timme i anspråk. Då har man nästan alltid hunnit göra något fint fynd (och oftast några mindre lyckade), träffat diverse bekanta och pratat med en massa andra. På kuppen har man gjort en God Gärning.

Inför nästa jul kan ni göra som vi, passa på att byta tradition. Vi testar i år ”Secret Santa”.

Det går till så att alla som är med lägger sitt namn i en hatt. Det namn man drar är den man ska köpa/fixa julklapp till. Vinsten är som ni förstår astronomisk. En klapp i stället för hundra! Bort med allt hysteriskt irrande runt i affärerna, slut med alla i-brist-på-bättre-presenter, finitio för vakenmardrömmar om att inte, inte, INTE hinna bli klar i tid.

På julafton får alltså alla en klapp var. Från en okänd vars identitet det gäller att lista ut. Ni fattar, flera flugor i samma smäll.

Snart får vi se hur lyckat det blev. Förväntningarna är stora. Men hur det än blir går vi 2012 till mötes med den behagliga känslan av att ha gjort en, visserligen minimal men ändå, markering mot kommersialismen.

Anne Jalakas är journalist, debattör och feminist, har rötterna i Estland och Västergötland, men bor i Lund sedan 30 år. Hon jobbade på tidningen Arbetet i Malmö, innan den lades ner.