Krönika. .

2017-04-01 18:44

Ingen krävde att jag skulle deporteras när jag hade panikångest

”Ingen röntgade mina leder och tittade mig i munnen för att undersöka om jag verkligen var sjutton år och inte trettiofem.”

 

När jag var i övre tonåren levde jag ett liv som jag sällan tänker på nu, mer än 20 år senare. Jag hade någonstans att bo, men vågade inte vara hemma, eftersom min kropp var absolut dominerad av panikångest.

Hjärtat slog för fort, och jag kunde inte andas. Jag gick och gick längs gatorna, kände på min egen puls och var övertygad om att jag när som helst skulle dö. När jag blev trött satte jag mig på nattbussen. Jag tänkte att bussföraren måste vara skyldig att hjälpa mig om jag föll ihop med andningsstopp. Ibland tog jag mig till akuten, bedömdes som frisk och fick gå därifrån.

Någon gång kom jag till psykakuten. Där fick jag höra att jag var rolig att prata med, och att jag kunde få en liten påse Stesolid. Men det ville jag inte ha. Jag gick ut och gick igen.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Mitt största privilegium under denna tid var att ingen skrev i tidningen att jag måste deporteras från Sverige om det skulle bli någon ordning på torpet. Även under mitt livs olidligaste sjok tillhörde jag förstasorteringen. Ingen röntgade mina leder och tittade mig i munnen för att undersöka om jag verkligen var sjutton år och inte trettiofem.

Om jag inte vore en sån där godhetsknarkare skulle säkert både Ann Heberlein och Marcus Birro tycka synd om mig om de fick ta del av min berättelse om psykisk ohälsa. Jag skulle kanske uppmanas att skriva en modig och öppenhjärtig bok om min kamp. Och sedan skulle jag få tala ut om den i alla tidningar, och många skulle hylla mig för att jag gav panikångesten ett ansikte. Backa Martina!

Men vore jag från Rumänien och satt och sa ”Hej hej” utanför Coop skulle Ann tycka att jag var en försäljare av god självbild för medelklassen. Vore jag en artonårig pojke från Afghanistan som rest utan min familj över halva jordklotet skulle jag misstänkas för att vara våldtäktsman hur många dörrar jag än höll upp för passerande gamla damer.

I båda fallen skulle jag först och främst vara ansvarig för mitt eget liv. Ann och Marcus och de andra som har förstått att godhet bara är elitistiskt hyckleri skulle inte vara upprörda över att ingen hjälpte mig som bara var arton år och helt ensam i en omöjlig situation. De skulle inte beskärma sig över hur sorgligt det var att jag var tvungen att be främlingar om pengar till mina barns försörjning. De skulle anse att jag måste skyfflas bort från deras gatubild och medvetande likt en död duva från en utemöbelsförsedd balkong.

Bar jag slöja skulle kanske en eller annan sexualrådgivare tycka att jag var en del av en importerad hederskultur, och att jag av feministiska skäl borde befinna mig någon annanstans, långt bort, i stället för att beträda svenska trottoarer och komplicera tillvaron så ohyggligt.

Människor som har svart hår måste helt enkelt inse att de är en belastning, och att de där groddätande lipsillarna i Tjockhult bara lider av vanföreställningar när de tjatar om att man inte nödvändigtvis är skapelsens krona bara för att man är född i Norden. Att det vore ärligare att färga ögonbrynen än att hjälpa mig på det där självförhärligande sättet som eliten gör.

Vi med ljust pigment får tycka synd om oss själva för att vi har självmordstankar och spleen, men ni som är födda på platser där det är krig eller där ni inte har råd med mat får fan inse att vi inte kan fortsätta vara en humanitär stormakt! Ni är inte folket. Det är Sverigedemokraternas väljare som är folket, rikskända skribenter med aversion mot invandring är folkets uttolkare och sentimentala kulturarbetare är eliten.

För att de sentimentala kulturarbetarna inte ska lyckas göra Jimmie Åkesson till statsminister måste ni bortklemade parasiter sluta gå på sjuklöverns pulleffekter. Men det förstår väl inte ni, för ni har ingen utbildning. Om man är skapelsens krona gör det inget om man inte har utbildning. Då får man uttrycka sig hur okunnigt man vill inför hela världen. Det heter att man uttrycker människors oro, som man genom telepati äger ingående kunskaper om.

Nej, nu får jag snart panikångest igen.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

För övrigt...

... anser jag att SVT borde anordna debatter där allas ansikten är dolda, så att ingen debattör influeras av gamla antipatier mot sin meningsmotståndare. Det vore briljant.

Martina Montelius 
Författare, dramatiker och regissör.