Det finns ingen sex appeal

Svältkatastrofen på Afrikas Horn är osexig, sade en journalist till mig häromdagen. Det var ingen åsikt hon hyste själv, utan ett svar på min fråga om varför media rapporterar så lite om de här händelserna. Det beror, sade journalisten, på att det inte finns någon het vinkel. Det finns ingen hook, ingen story och ingen sex appeal. Det finns bara en jävla oförståelig, förlamande räcka bilder på barn som långsamt håller på att dö en fruktansvärd död. Och det har vi, tyvärr, faktiskt sett förut.

Finns det då verkligen inget sätt att rapportera om detta? Jo, det har faktiskt dykt upp EN slagkraftig mediastory i samband med den här svältkatastrofen. Ni kanske minns den? För cirka två månader sedan var den i alla stora kanaler, Aktuellt, TV 4-nyheterna, Aftonbladet, you name it. Det var historien om ”Bullhjälpen” – en nioårig flickas eget initiativ att samla ihop pengar till svältkatastrofens offer genom att sälja kanelbullar ute på stan. Storyn väckte enorm uppmärksamhet, och mycket känslor. Aktuellts annars så stela och neutrala nyhetsankare mjuknade upp i ett leende, och kommenterade inslaget: ”Det finns hopp om mänskligheten trots allt”. Intresset för Bullhjälpen visste inga gränser. Självaste biståndsminister Gunilla Carlsson besökte barnet, och hjälpte också henne att sälja bullar. ”Hon inspirerar mig” säger Gunilla Carlsson i Aftonbladet, och det kan man ju hoppas stämmer, eftersom Carlsson själv gjort sig känd för att stenhårt driva att det statliga biståndet till fattiga länder ska sänkas. Historien om Bullhjälpen fick också en liten spin-off historia, när några skånska tweens startade ”Muffinshjälpen”, som det flitigt rapporterades om i skånska medier – bland annat i Sydnytt, som till sitt inslag gjorde det lite tveksamma rubrikvalet: ”Muffins hjälper svältande barn”.

Efter detta tystnade dock nyheterna relaterade till Afrikas Horn. Men att ingen pratar om det här betyder inte att det inte finns något att säga. Till exempel om hur EU:s jordbrukssubventioner bidragit till svälten. Varför diskuteras inte det faktum att EU skjutsar runt sina grönsaker i jetplan, som om de vore ute på något slags världsturné – och med hjälp av subventioner säljer dem så billigt i Afrika att de konkurrerar ut lokala odlare? Detta gör att den inhemska matproduktionen inte kan hållas igång, och cashen stannar i Europa. Fryst kyckling transporteras från EU till Afrika i skytteltrafik, likt vita tanter på väg till Gambia. Afrikagrupperna rapporterar att 7 000 lokala kycklingproducenter i Senegal slagits ut på grund av detta – och det är bara ett av mängder av exempel på hur EU:s handelspolitik sabbar i Afrika.

Det behövs inte fler bilder på svältande barn, som förutom att svälta ihjäl ska tvingas tillbringa sina sista timmar i livet framför ett europeiskt tv-team. Det behövs seriös journalistik som kritiskt granskar den EU-politik som är ansvarig för de här orättvisa handelsvillkoren.

Dessutom behövs det visioner, något som faktiskt Milla Martin, den nioåriga initiativtagaren till Bullhjälpen, gav i Aftonbladet. Hon fick frågan vad hon tyckte man skulle göra åt svälten, och svarade: ”Helst av allt önskar jag att alla pengar i världen skulle delas lika mellan alla människor.” Ja, det kanske finns hopp om mänskligheten trots allt. Om det dessutom stämmer att moderat-ministern Gunilla Carlsson inspireras av den här knatten, kanske vi alla kan se fram emot en ljusnande framtid av global rättvisa.

Liv Strömquist är serieskapare, programledare och feministisk aktivist. Växte upp som vegetarian, granne med Ravlunda skjutfält på Österlen och bor nu i Malmö. Har medverkat i satirprogrammen Tankesmedjan och Pang Prego i P3. Aktuell med boken Ja till Liv!, ett ABC om moderater, nördar och tjejnazister.