Att bo i ett dockskåp

Vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag ser AF Bostäder presentera sin lösning på bostadsbristen. Ett dockskåp. Eller nåja, lekstuga då. Större är inte den lilla kojan som studenter i Lund ska kunna hyra för 2 500 kronor i månaden. 8,8 kvadratmeter. Och allt ska rymmas, pentry, toalett och dusch. Ingen garderob, så var kläder ska förvaras är inte helt klart. Och sängen – ja den får förstås inte plats på den minimala golvytan utan blir i form av en loftsäng som nås med stege.

Boverket har sagt nej för att husen inte är tillgängliga för rörelsehindrade. Ett mycket bra skäl. Det är märkligt att det ska vara så fruktansvärt svårt att bygga tillgängligt – trots att det råder politisk enighet sedan decennier om att all nyproduktion ska vara tillgänglig för alla, oavsett funktionsnedsättning. AF Bostäder medger att rörelsehindrade inte kan bo i husen men tycker det räcker att de kan komma på besök.

Det finns ett stort behov av nytänk i bostadsfrågan. Men här är själva idén så obeskrivligt sorglig. Skälet till dockhusen är att ”lundastudenterna tröttnat på korridorliv”. De vill, hävdar AF, ha ett eget litet billigt boende.

Eget.

Föreställ er livet i det Egna huset där Jaget får breda ut sig i cellen med sig själv som enda sällskap. Individualiteten i högsätet, hur klaustrofobiskt det än kan bli. För att träffa någon krävs ett aktivt beslut och att ytterkläder och skor tas på. Inget spontanslinkande ut i det gemensamma köket eller vardagsrummet. Inga oväntade möten, snarare beröringsskräck.

Alla som bott på studentkorridor har säkert sina minnen av konflikter om disk eller städning. Men förhoppningsvis också av fest, glädje och helt vanligt vardagsumgänge över en kopp te.

Inte för att det inte finns gräsliga studentkorridorer. Den värsta jag sett fanns i universitetsstaden Tartu i Estland strax efter Sovjettiden. En lång korridor målad i mörkt brunt, eller om det var grönt, med bara enstaka flämtande glödlampor. Gemensamma toaletter som såg ut som om en bomb just exploderat. Spruckna speglar, handfat utryckta från väggarna och dörrar som hängde på trekvart.

Det gemensamma köket var lika förfärligt. I mitten några spisar, helt bruna av odefinierade saker som kokat över och inte torkats upp. Inte en möbel. Längs väggarna små skåp där studenterna kunde förvara sin mat men inte gjorde.

Men potentialen var enorm. Rummet i sig fantastiskt. Högt i tak, stora vackra fönster, massor med kvadratmetrar där både matbord, soffgrupper och teve ledigt kunde rymts.

Var fanns då studenterna? De hukade i pyttesmå rum. Varje rum/cell delades av fyra personer som sov i våningssängar. Längs fönstret ett skrivbord där kanske två personer fick plats samtidigt. Golvet belamrat med mat, burkar med sylt och inläggningar hemifrån, små minikylskåp för mjölk och smör, lådor med kläder.

Varför? Ingen visste. Ett par decennier tidigare hade allt varit annorlunda. Fräscht, rent, möblerat och trivsamt. I köket lagade man mat och umgicks. Sen hade något hänt och förfallet satt in tills det blev så omfattande att det tydligen kändes fullständigt otänkbart att ens försöka göra något.

Hade jag varit student där och då hade ett dockskåp framstått som himmelriket.

Men nu befinner vi oss inte i en postsovjetisk kollaps utan i Sverige där individualitet och gemenskap byggt landet. Tillsammans. Själva idén bakom folkrörelser, partier, och fackföreningar är att ensam inte är stark, att det blir bättre om vi gör det tillsammans.

Det har också varit en tanke i bostadspolitiken. Och i de visioner som handlat om kollektivhus och som faktiskt lett fram till byggandet av ett antal sådana runtom i landet. Kollektivhus handlar inte om påtvingad gemenskap utan om en möjlighet till större frihet.

Det blåser andra vindar nu. Ödsliga ensamhetsvindar.

Sällan har de visats så tydligt som i studentcellen.

Anne Jalakas är journalist, debattör och feminist, har rötterna i Estland och Västergötland, men bor i Lund sedan 30 år. Hon jobbade på tidningen Arbetet i Malmö, innan den lade ner.