Ett liv där livet får plats

Vi har bestämt oss för storstädning. Det är ett omfattande projekt som kräver mental förberedelse. Ett hem fyllt av böcker och allehanda andra dammsamlande prylar vispar man inte över i en handvändning. Man får kraftsamla inför mötet med det som gömts bakom skåpen och under diskbänken.
Vi skulle förstås kunna anlita ett städbolag. Då skulle vi ju samtidigt slå ett slag för jämställdheten. Åtminstone är det vad S-riksdagsmannen och före detta SSU-ordföranden Mikael Damberg hävdar i det häpnadsväckande debattinlägg som, symptomatiskt nog, publicerades i Svenska Dagbladet i förra veckan.

Tillsammans med Eva Nordmark, ordförande i fackförbundet SKTF slog han fast att det inte är ”rimligt” att slopa städavdragen. Och så målas det upp en bild vi sett förut. Den stressade småbarnsfamiljen som snubblande över legobitar och knäckesmulor stressar livet ur sig för att först hinna lämna barnen på dagis och sen hämta dem igen för att därefter skjutsa runt dem på diverse fritidsaktiviteter.
Ett tungt liv, jag vet. Även om jag själv inte längre har småbarn minns jag hur in i benmärgen trött jag själv nästan alltid var. Hur det ibland kändes som att ständigt gå i uppförsbacke. Hur tvättberget aldrig minskade och tiden aldrig, aldrig räckte.
Naturligtvis önskade vi som alla andra att Någon Annan skulle rycka in och slipa av kanterna på vardagsstressen. Men vi drömde inte om att Happy Cleaning skulle knacka på dörren. Vi såg framför oss ett liv som gav plats för själva livet. För barnen, leken, kärleken. För allt det som det faktiskt går ut på.

Allt det där är ytterst omodernt. Nu är det högern som tagit den plats en rättvisekämpande vänster så länge innehade. Problemformuleringsprivilegiet. Tolkningsföreträdet.
Och då ser det ut så här:
Vardagslivet är ett helvete. En människa i karriären ska inte behöva ödsla sin dyrbara tid – tänk på utbildningskostnaderna! – på disk och dammsugning. Ett äktenskap ska inte behöva spricka för att män inte fattar att barn och hem är lika mycket deras ansvar. Som Damberg och Nordmark så fint uttrycker det hela:
”Ibland påstås att hushållsnära tjänster gör att männen därmed slipper att ta sin del i hemarbetet. Men varför ska kvinnors möjligheter i arbetslivet göras helt oberoende av huruvida männen förändrar sitt beteende?”
Debattörerna vill alltså inte alls avskaffa de hushållsnära tjänsterna utan reformera dem så att de blir ”en reell möjlighet även för fler barnfamiljer med normala inkomster.”

Den lilla frågan om vem som ska städa hos städerskan nämns inte med ett ord. Inte heller det marknadsekonomiska fiasko som själva branschen utgör. Det går nämligen inte att få lönsamhet på verksamheten utan att subventionera. Den har noll bärkraft. Tänker man efter en aldrig så kort stund förstår ju vem som helst att det blir knepigt att få snurr på en tjänst som innebär att man förflyttar sig från hem till hem och väl på plats navigerar runt dammsugaren bland alla de prylar som normala hem är fyllda av. Smådriftsnackdelar i stället för stordriftsfördelar. Det är en himmelsvid skillnad på att städa ett företag med stora ytor och professionella redskap och att ligga på knä hemma hos folk för att få in dammsugarslangen under deras låga sängar och soffor.
Debattartikeln var publicerad 24 februari. Dagen därpå kom reaktionen. Mona Sahlin förklarar sig öppen för en diskussion. Inte om hur de hushållsnära tjänsterna ska underlätta för barnfamiljerna utan om hur pensionärer ska kunna få billigare hjälp. Onekligen en skillnad.
Men det finns ju redan en organisation för att hjälpa just äldre. Hemtjänst heter den.
Hur vore det att utveckla/omdefiniera hemtjänsten så den typen av hjälp som många pensionärer efterfrågar – typ klätta upp på stege och byta gardiner eller plantera om stora krukväxter – också rymdes?
Fast viktigast av allt är att äntligen ta en diskussion om hur vi alla ska kunna leva ett rimligare liv. Där vi har tid att inte bara äta maten utan också tillaga den. Där det finns plats för lite skit under naglarna och utrymme för att ta omvägen till biblioteket på vägen hem från dagis.
Ett liv där själva livet får plats.

Anne Jalakas

Veckans 4 viktigaste

Järnvägstrafiken. Det är helt oacceptabelt att tågtrafiken kollapsar på det vis som nu skett. Naturligtvis finns det ett samband mellan den uppsplittring i separata bolag som gjorts och de underhållsbrister som konstaterats. Dags att åtgärda!

OS. Är visserligen över men frågan om sportens rätt att konkurrera ut allt annat från tevetablåerna fortfarande aktuell. Varför inte införa en särskild sportkanal för alla hängivna och låta oss andra vara i fred?

Porslinsnegrer. En ny uppsättning som spelas på Månteatern i Lund. Ett kammarspel om makt, men kanske ännu mer maktlöshet, tidsmässigt förlagd till tiden efter maskeradbalen där Gustav III blev skjuten. Men det är ingen historisk pjäs utan ställer rykande aktuella, viktiga, frågor. Om klass, ras och kön. Absolut sevärd!

8 mars. En av årets härligaste dagar. Lite tråkigt att kvinnodagen fortfarande behövs men ett fantastiskt tillfälle att elda upp sig över allt som ännu inte är gjort men framför allt att glädjas åt kraften som finns hos så många och i så många länder och som kommer att förändra världen. Själv ser jag fram emot att träffa S-kvinnorna i Landskrona. Plats Folkets Hus, Lilla festsalen, 18.30- 20.00. Kom ni också!