När blir en protest politisk?

 Jag undrar efter att så många dömt ut upploppen i London som opolitiska. Talat om rövarband, huliganer, slödder och kriminella. Tonåringar som, för att tala med premiärminister David Camerons ord, är tillräckligt gamla för att straffas, eftersom de är tillräckligt gamla för att stjäla. Kanske också vräkas, det verkar vara senaste hugskottet. Om någon i familjen döms som skyldig i upploppen och råkar bo i något av de deprimerande social housing-projekten riskerar familjen att förlora sin bostad.

Och sen? När de står där på gatan, ännu mer förbittrade och nu definitivt övergivna av det samhälle som de redan tidigare kände minimal samhörighet med. Blir det fred då?

Jag menar inte att det är okej att bränna bilar, förstöra butiker och stjäla tv-apparater. Men det är väl ändå viktigt att förstå var raseriet har sina rötter.

Jag minns den fullständigt omöjliga situationen för Danielle, ensam mamma till en förtjusande liten dotter på åtta månder, som jag träffade i en av Londons förorter.

Bostadsområdet var inte det allra sämsta men ändå slitet på det där tröstlösa sättet som andas fattigdom och uppgivenhet. Danielle levde på socialbidrag och de slantar hon fick in på att städa svart hos medelklassfamiljer. Alla de grannar jag träfffade hade det likadant. Eftersom ingen hade några pengar fanns det inte mycket annat att göra än att fika hos varandra, kanske ta ungarna på promenad i det dystra området eller gå till den vanskötta och igenvuxna lekplatsen.

Det var inte så Danielle hade tänkt sig livet. Till skillnad från många ensamma mammor hade hon en utbildning, däremot inte barnomsorg. Och så satt hon där i en fälla utan öppningar. För att kunna ta ett jobb måste hon ha barnomsorg. För att få barnomsorg måste hon ha ett jobb. Ett moment 22 som blev ännu värre för att det inte dög med vilket lågavlönat jobb som helst. Hon måste ha ett mycket välbetalt arbete för att kunna betala den dyra brittiska barnomsorgen.

Outbildade tonårsmammor hade det förstås ännu svårare. För att nu inte tala om killarna. Klassamhället har alltid varit hårt i Storbritannien och Margaret Thatchers drastiska nedskärningar och krig mot fackföreningarna gjorde verkligen inte saken bättre. Nya Labour lyckades inte minska klyftorna så värst och den konservativa regeringen har det inte ens som ambition. Ett resultat har blivit överblivna män som utgör ett reellt samhällshot. Det är män som vuxit upp med det som mansforskaren Michael Kimmel kallar för ”killkoden”. Den som handlar om vad man inte får göra som kille. Inte visa svaghet. Inte gråta. Inte vara sårbar. Inte vara bög. Inte plugga.

Om dessutom att de jobb som fanns förr och som inte krävde någon utbildning inte finns längre, vad händer då? Risken är stor för en otäck brygd av alkohol, vrede och våld. Som fotbollsvåldet. Eller de besinningslösa upplopp vi sett nyss.

Lägg till att dagens religion är konsumism. Skämtet ”den som är rikast när han dör vinner” känns otäckt nära sanningen i en tid då rofferi upphöjts till skön konst som snuskigt rika människor lägger ner mycket tid på att syssla med. Brittiska parlamentsledamöter har visat sig vara lika goda kålsupare när det gäller att ta för sig av skattebetalarnas pengar för att renovera sina egna bostäder som kommunala tjänstemän i Göteborg.

Kan man mot den bakgrunden förvånas över stölderna i London? Rätt många gick in och tog barnmat och välling och det tycks vi ha lättare att förstå, även om det är upprörande i sig. Jag menar barnmat!

Men varför förvånas över att en tonåring snor en platteve?

Även om det inte uttalats några politiska krav. Nog är det som hände i London politik.

Anne Jalakas är journalist, debattör och ­feminist, har rötterna i Estland och ­Västergötland, men bor i Lund sedan 30 år. ­Hon jobbade på tidningen Arbetet i Malmö, innan den lades ner.