Historiesidan: Kravallerna i Lund

Vid tiosnåret på kvällen torsdagen den 10 november 1898 hade antagligen Lunds tillförordnade borgmästare, herr Brink, fått nog. Framför järnvägsstationen i Lund uppehöll sig en stor skara människor som blankt vägrade att skingra sig på den tillförordnade borgmästarens upprepade order.

Nu gav han Löjtnant T. Maule från Kronprinsens husarer i Malmö klartecken att göra sina mannar redo för ett ingripande. Snart sprängde de beridna soldaterna ned för Bangatan och trängde upp folkmassan på trottoarerna som blev fyllda av människor.

Upprinnelsen till upploppet stod att finna i att en mindre grupp studenter blandat sig i en arbetsmarknadskonflikt vid Svedala sockerbruk genom att erbjuda sina tjänster som strejkbrytare den 8 november. När de återkom till Lund på kvällen hälsades de av en stor skara studenter och tågade i triumf genom Lunds gator. Ett uppträdande som det skulle visa sig upprörde en stor grupp Lundabor.

Dagen därpå möttes studenterna vid återkomsten till staden nämligen av en stor skara arbetare som hälsade dem med rop och busvisslingar. Snart kastade folkmassan stenar och jordklumpar mot studenterna som i skydd av ett fåtal konstaplar fördes till relativ säkerhet i AF-borgen. När folkmassan inte kom åt studenterna slog de sönder AF-borgens fönster och en tidningsartikel i Lunds dagblad beskriver hur stenarna ven genom byggnadens vestibul. När polismakten fått förstärkning tog det åtskilliga timmar att återställa ordningen i den mörka novembernatten. Kanske var det de oväntade stora protesterna som fick sockerbrukets disponent, som själv bodde i Lund, att be studenterna att upphöra med sin strejkbrytargärning. Hur som helst åkte det efter den dagen inte längre några studenter till Svedala.

På den tredje dagen samlades det trots detta en stor skara människor vid Lunds station. Antagligen misstrodde Lunds arbetarbefolkning beskedet om det inställda strejkbryteriet. Dessutom hade det spridit sig ett rykte om att borgmästaren hade kallat in Kronprinsens husarer. Ryktet visade sig stämma och när borgmästaren tre gånger beordrat folkmassan att skingra sig – och tre gånger endast fått visslingar och skrik som svar – gav han husarlöjtnanten Maule order om att rensa gatan. När husarerna nådde Bantorget bröt de in på själva torget och drev demonstranter såväl som nyfikna framför sig. Då började det hagla stenar och annat kastbart mot husarer och poliser som svarade med att dra sina sablar och upprepade gånger göra chock in i människomassan som vid detta lag överskred tusen personer. Kravallerna spred sig snabbt över hela Lunds innerstad och en katt-och-råttalek tog vid i de trånga gränderna och på de medeltida gatorna.

Dagen efter proklamerade dock borgmästaren undantagstillstånd och den fackliga centralorganisationen antog ett uttalande där man slog fast att det var nog med upplopp nu. Därpå återinträdde lugnet i staden. Några veckor senare dömdes sju personer för det våldsamma upploppet. I jämförelse med de domar som fallit i det moderna Sverige, exempelvis efter Göteborgskravallerna, var de påtagligt milda. Den person som straffades hårdast dömdes till 150 kronors böter (en sockerbruksarbetare i Svedala tjänade mellan 1,65 och 2,10 kronor om dagen) och två månaders fängelse för att bland annat ha kastat en sten i tinningen på en polis.

Hur kan det då komma sig att straffen var så milda? Kanske var det så att de sju gripna arbetarna i första hand hade häktats för att ordningsmakten var tvungen att döma i varje fall några för de allvarliga upploppen. Det föreföll i breda folklager finnas en stor förståelse inför orsakerna till upploppet och staten kunde därmed inte döma alltför hårt utan att riskera att spä på redan ansträngda sociala relationer mellan överhet och arbetarklass. Tidningen Social-Demokraten pekade också ut upploppen som ”en hälsosam läxa i konsten att begripa upprörd mass-stämning” för ”alla våra borgmästare, fiskaler och kommissarier”.

Händelseförloppet pekar på att upplopp, så länge de höll sig inom vissa ramar, betraktades som ett normalt inslag i en politisk kulturs offentliga rum som delades mellan överhet och folk. En av de viktigaste orsakerna till att lugnet åter lägrade sig över Lund var att bolaget snabbt agerade genom att vägra ta emot studenternas tjänster som strejkbrytare. Oavsett om man från bolagets sida tyckte sig ha rätten på sin sida eller ej så insåg man nog att studenternas provokativa uppträdande var till mer besvär än vinst. Det riskerade säkerligen även de goda relationer man tycktes ha med den lokala arbetarrörelsen i Svedala. Själva strejken upphörde för övrigt någon vecka senare med en kompromisslösning som alla parter sade sig vara nöjda med. I valet mellan den oregerliga massan och den framväxande socialdemokratiska arbetarrörelsen var det tydligt att borgarklassen valde den senare som motståndare och förhandlingspartner, något som på sikt minskade både frekvens och utrymme för denna typ av mer eller mindre spontana upplopp.

Andres Brink

Fotnot: Historiesidan är ett nytt inslag i Efter Arbetet och kommer att dyka upp var tredje vecka under våren. Ansvarar gör historikern Helena Tolvhed (helena.tolvhed@mah.se).