Även politiker ska dö

Nederländerna planeras nu en klinik för dödshjälp för de patienter vars läkare vägrar att hjälpa dem över gränsen. Det finns ganska många sådana också i Nederländerna. De ser som sin plikt att bota och när det inte längre går, lindra. Aldrig att blanda till en dödscocktail.

Men de har inte lyckats stå emot de starka krafter som efter målmedveten lobbying lyckades driva igenom en legalisering av aktiv dödshjälp för nio år sedan.

Jag tror att narkosläkaren och dödshjälpsaktivisten Pieter Admiraal är nöjd. 1985, när striden var långt ifrån vunnen, blev han ställd inför rätta och befunnen skyldig. Men det blev aldrig någon påföljd eftersom domstolen slog fast att han inte kunnat handla på ett annat sätt och därför lade ned fallet.

Sedan dess har han – och andra – kämpat för att inte bara legalisera dödshjälp utan också utvidga kriterierna. Det har gått bra får man säga. Fler och fler holländare väljer att avsluta livet med doktorns hjälp. 2009 handlade det om 2 900 personer, 13 procent fler än under 2008.

Med en självmordsklinik bör antalet kunna stiga ytterligare. Om dödshjälpsaktivisterna lyckas ska även psykiskt sjuka och dementa kunna få aktiv dödshjälp.

– Inte alla med diagnosen Alzheimer är i början av sjukdomsförloppet oförmögna att fatta beslut, förklarade Waldburg de Jong, pressansvarig vid den nederländska föreningen för rätten att dö.

Tanken svindlar.

Hur var det nu med vård, mediciner, stöd, palliativ vård? Forskning? Varför investera miljarder i forskning om hjärnans sjukdomar när problemet kan lösas med hjälp av en spruta, snabbt, enkelt, effektivt.

Som Pieter Admiraal förklarade när jag intervjuade honom i Delft:

– Med tanke på hur stor del av befolkningen som år 2030 kommer att vara över 65 år är det viktigt att eutanasi finns. Annars kommer politikerna att hitta på betydligt otrevligare sätt att lösa problemet på.

Minns fortfarande obehaget jag kände när han log och talade om ”otrevligare sätt”.

Det var knappt tjugo år sedan vi sågs och det är knappt tjugo år kvar till 2030. Det känns som om dödshjälpsförespråkarna vunnit mer terräng än motståndarna. Aktiv dödshjälp är fortfarande förbjudet i de flesta länder men läkarassisterat självmord är lagligt på fler håll än Schweiz.

Och den palliativa vården är fortfarande ofattbart och oursäktligt eftersatt.

Det är helt enkelt ovärdigt att behandla döende patienter som man gjort i Lund där hospice, mot patienters och personals uttalade vilja, flyttar in på onkologen på lasarettsområdet. Dessutom med färre platser. Tidigare hade man sex platser, nu blir det fyra. Från dåligt till ännu sämre med andra ord.

Striden om hospice i Lund har gått som en följetong i media och många av dem som uttalat sig är själva patienter. Det är beundrandsvärt att de orkar kämpa men oförsvarligt att de tvingas till det.

Skåne har i dag landets sämsta tillgång på hospiceplatser. I halva Skåne finns det ingen palliativ slutenvård över huvud taget. Läget i resten av landet är inte mycket bättre, fyra av tio kommuner saknar kvalificerad palliativ vård.

Fortfarande ses vård i livets slutskede som något mindre viktigt. Det är obegripligt med tanke på hur mycket kunskap det finns om den lindrande vårdens betydelse. Den som handlar om att leva tills man dör. Inte leva så länge det går med hjälp av maskiner men inte heller om att ha outhärdliga plågor.

Vi lever i dödsskräckens tid, trots att det enda vi verkligen kan vara säkra på är att vi ska dö, varenda en av oss. Även politiker.