ANALYS.

2017-04-20 10:00
  • Magdalena Andersson presenterar budgeten. Bild: Fredrik Sandberg/TT
    Magdalena Andersson presenterar budgeten.

En budget som är mycket rädd

Rädsla för konflikt och borgerliga reaktioner gör att den rödgröna budgeten presenteras med stora ord om satsningar men i siffror är det svårt att hitta något utmanande, någon markant förändring. Trots att alla förutsättningar finns.

Magdalena Andersson presenterar tillsammans med MP och V budgeten som en satsning på nya reformer. Det offentliga ska ge trygghet nu när statsfinanserna är i ”ordning och reda” efter de alliansår hon menar förstörde dem. Men det här är mycket svårt att visa. Om vi tittar på själva utgångspunkten, den offentliga sektorns finansiella nettoförmögenhet, så har Sverige under alliansåren, liksom de senare, haft en trend av ökad offentlig förmögenhet. Krisåret 2008 undantaget. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Den här förmögenheten är våra gemensamma pengar. I kommuner, landsting, stat och socialförsäkringar. Det är den kraft vi har att investera, ställa om och satsa med.

Men trots de stora utmaningarna används inte de här pengarna. Varken till skola, till sjukhus, till bostäder eller investeringar i forskning eller omsorg. Det är faktiskt svårt att förstå vad vi ska med dem till eftersom pengarna bara ligger still.

Men var?

Det stora överskottet ligger framför allt placerat på börsen (från stat, socialförsäkringar och kommuner) vilket betyder att vi varje år ger över 100 miljarder till ”marknaden” att förvalta.

Det här kan man ju tycka är bra om man är nyliberal och gillar att den offentliga sektorn ska minska sin aktivitet och istället låta privata aktörer öka. Men det blir mycket svårt att förklara för väljare varför man å ena sidan säger att klimatfrågan kräver stora insatser och investeringar, medan man å andra sidan inte använder de pengar som faktiskt finns.

Vill regeringen ställa om trafiken är det redan finansierat.

När offentlig sektor placerar överskott på börser och andra finansmarknader så betyder det att man stöder spekulationsekonomin i samhället, inte investeringar, forskning eller nya jobb. Att köpa en aktie ger inte pengar till verksamheter, det ger ökade börskurser och rikare ägare. Men är det verkligen det en rödgrön regering med V ska satsa på?

I år räknar finansdepartementet med ett ansamlat finansiellt överskott på 1 032 miljarder kronor. En otrolig summa med otroliga möjligheter.

Men också en summa man inte vill diskutera.

Det offentliga står tillbaka

Istället är det genom en växande bruttonationalprodukt (BNP) som resurser ska komma, menar man. Och det är väl rimligt att om hela ekonomin växer så ska också mer gå till det offentliga så att alla kan få del av det.

Men så ser inte budgetens profil ut. Istället är det hushållen, det vill säga den privata konsumtionen – och den är alltid mer ojämlikt fördelad än det offentligas – som stimuleras. Kommande år ska hushållen få 2,7 procent mer i plånböckerna, medan offentlig sektor bara ska öka med 0,3 procent.

Det är en märklig prioritering om den motiverades ideologiskt. Men om den bara sker av rädsla för motstånd från borgerliga är det kanske bättre att säga det direkt istället för att kalla det för en satsning. En ökad offentlig konsumtion är inget allianspartierna eller SD gillar, visst, men det är ju inte de som lägger budgeten.

Nu minskar faktiskt offentlig konsumtion kommande år i budgeten. 2018 med -0,3 procent, 2019 med -0,6 procent. Den här minskningen startar redan 2017 och det här är mycket märkligt. Det är som om man på allvar tycker att ”restaureringen” av trygghet och utbildning är klar. 

Saknas: 250 miljarder kronor

Ett annat sätt att se rädslan i budgeten är att titta på skattekvoten. Alltså hur mycket skatt man totalt tar in av ekonomin (och sedan fördelar till medborgarna i olika utgiftsposter och stöd). Här har ”återställandet av skatterna” tydligen också blivit avklarat. Skattenivån är faktiskt lägre än den Alliansen gick till val på 2010, så det verkar som om Anders Borg vann det systemskiftet. Trots de enorma inkomstojämlikheterna som uppstått senaste decennierna klarar regeringen inte av att presentera skatteändringar som ändrar den kurvan.

Allra svårast verkar man ha vad gäller beskattning av de riktigt rika. Här finns inga förslag till förändringar. 

Det här är riktigt stora pengar det handlar om totalt. Om skattenivån jämförs med 2006 års nivå blir siffrorna hisnande. Vi kallar det uteblivna skatteintäkter på grund av skattesänkningarna, och efter 2011 har vi nått en nivå där det gemensamma tar in mindre, runt -250 miljarder kronor. Varje år.

Det är klart det här märks på sjukhus, skolor och vårdhem. Men istället för att diskutera det presenterar Magdalena Andersson tillsammans med samarbetspartierna att andelen personer som är i behov av ersättningssystem är lägre än under 1980 talet. Det kanske låter bra. Men egentligen berättar det nog mer om ett samhälle där de som behöver stöd och ersättning inte längre kan få det via det gemensamma.

Minimal uppgång för miljön

De kommande åren får vi se en fortsatt minskning av olika budgetposter som andel av BNP. Det handlar om urholkad trygghet, att vård skola och omsorg får mindre andel av vår gemensamma ekonomiska kraft, och berättar att resurserna finns i ekonomin, men de tas inte in till det gemensamma. Nästa år är det en minskning:  -150 miljarder kronor jämfört med året när Alliansen kom till makten.

Om man tittar på skolan och forskning blir det samma resultat. Regeringen står still. Detsamma gäller kommunikationer. Trots all debatt om en skola i kris eller ett trafiksystem med kramp så sker inga satsningar.

Istället är det miljö som diskuteras i regeringens presentation ihop med V. Man skriver att ”det är vår tids ödesfråga” och lovar att landet ska vara världsledande och bli det första fossilfria välfärdslandet.

Men detta ska uppenbarligen ske utan gemensamma satsningar. För i budgeten finns en minimal uppgång på 0,05 procent av BNP i år medan det kommande år faktiskt ska minska igen. Minska, inte öka.

Reinfeldt satsade mer av BNP på miljön år 2009 än regeringen gör med MP som drivkraft.

På MP:s begäran har budgeten numera en särskild miljöbilaga. Det är nog bra eftersom man där kan läsa att Sveriges samlade utsläpp inte minskat sedan 1993 när man räknar in konsumtionen. Att det finns mycket som måste göras för att få fart på åtgärder mot ”vår tids ödesfråga” är alltså inte en hemlighet. Frågan är varför det inte syns i investeringar. Eller ens i miljödelen av budgeten.

Vem ska ställa om när en regering med ett finansiellt överskott på drygt 1 000 miljarder i ryggen inte kan göra det?

Rädslan för regeringskris

Det samlade intrycket är en budget som står still och i praktiken fortsätter på den nivå Alliansens förändringar skapade. De uteblivna nya tagen vad gäller skatter eller investeringar talar ett tydligt språk om att när siffrorna blivit bättre ska det inte få politiken att ändra inriktning.

Kanske är det en rädd regering vi ser. Orolig för att den förvirrade oppositionen annars ska samla sig.

Men med lite drygt ett år kvar till valet blir det svårt att visa att de rödgröna faktiskt gör skillnad om man inte vågar utmana gjorda skattesänkningar och minskad omsorg.

I denna budget finns inte det modet.