Vägen ur eurokrisen, del 2

I förra veckan argumenterade jag för att eurokrisen har sin grund i hur den monetära unionen är konstruerad, snarare än i enskilda länders tillkortakommanden. Men den monetära unionen är inte bara huvudorsaken till eurokrisen, utan när krisen väl slog till, visade det sig att det endast finns ett politiskt svar, som är förenligt med hur EMU fungerar: Tillåt massarbetslöshet! Sänk lönerna! Slakta välfärden! Kort och gott: åter till 1930-talets depressionspolitik.

Sanningen är att likheterna är slående mellan EMU och 30-talets guldmyntfot. Dessa likheter har fått många att fråga sig om det inte finns något att hämta i den ekonomisk-teoretiska reaktionen på guldmyntfotens misslyckande. Det finns det. Närmare bestämt i de utkast på valutaregim, som Keynes för sin regerings räkning, tog fram inför Bretton Woodsförhandlingarna 1944.

Utgångspunkten i dessa ”Keynesplaner” är en ambition att förena ett fastväxelkurssystem med en expansiv, istället för åtstramande ekonomisk-politisk regim. Syftet var att förhindra 1930-talet från att återupprepas i efterkrigstidens valutaregim. Keynes noterar att det är karaktäristiskt för fastväxelkurssystem "att den huvudsakliga anpassningsbördan läggs på det land som har underskott i sin betalningsbalans med omvärlden”. Men, påtalar Keynes, ett underskott i ett land motsvaras av överskott i ett annat land, och vad viktigare är: överskottslandet är inte bara starkare, utan överskott i utrikeshandeln är ett problem för alla. Det representerar oanvänt konsumtionsutrymme. Definitionen av ett överskott i utrikeshandeln är ju att landet konsumerar mindre än det producerar. Därför skulle den globala sysselsättningen och tillväxten bli högre om överskottsländerna konsumerade istället för att sparade och framför allt skulle, om överskottsländerna förmåddes att expandera, anpassningsbördan fördelas jämlikare mellan svaga och starka länder. Obalanserna skulle mötas från båda håll. Keynes förslag tillåter expansiva vägar ut ur kriser.

Som princip är detta direkt tillämpligt på eurokrisen. Länder, som Tyskland, som har överskott måste expandera och tillåta högre inflation och på så sätt öka sin import från underskottsländerna och samtidigt medvetet undergräva sin konkurrenskraft. På så sätt blir deflationsbehovet mindre i underskottsländer som Italien, Grekland och Spanien. Detta och att ECB sedelpressfinansierar statsskulderna är förmodligen det enda som kan förhindra att euron kollapsar. Men för detta finns det inte politiskt stöd.

Den större frågan är dock om denna princip, kan användas för att stabilisera euron på sikt. I annat fall är det inte mycket poäng med att rädda euron överhuvudtaget. För utan någon mekanism som fortlöpande kan motverka att obalanser byggs upp, kommer euron att återkommande gå in i kriser av det slag som vi nu bevittnar, med permanent hög arbetslöshet och låg tillväxt som resultat. I Keynes förslag finns faktiskt, som flera ekonomer påpekat, förslag på mekanismer som fortlöpande löser obalanser automatiskt från båda håll, från överskottsländernas och från underskottsländernas sida. Grundidén är att straffa såväl underskott som överskott i utrikeshandeln, och straffen för överskott ska vara kännbara. De multilaterala överskotten av internationell handel, i Keynes förslag, ska samlas inom en betalningsunion. Om överskotten för ett land är permanenta och stora, konfiskeras de och förs över i form av bistånd till eller investeringar i underskottsländerna. Därigenom har överskottsländerna mycket starka incitament att expandera och inflatera sina ekonomier och därmed bidra till att balansera den internationella handeln.

Det finns dock ett mycket stort problem. Om överskottsländerna inom unionen, ska tvingas att fortlöpande ta en del av ansvaret för att minska obalanserna, så måste de ha verktyg att faktiskt expandera sin ekonomi. Det verktyget är främst penningpolitiken, och i Keynes plan hade de enskilda länderna kvar sin penningpolitik och växelkurserna kunde justeras om obalanserna i utrikeshandeln inte löstes. Så är det som bekant inte i den monetära unionen.

Den dystra slutsatsen är alltså, att det inte heller finns någon Keyneslösning på eurozonens långsiktiga problem. Så även om man nu lyckas rädda euron undan kollaps, står man utan verktyg att förhindra det som nu har hänt från att hända igen.

Euron räddas till en framtid av fortsatta asymmetriska trender, med återkommande kostnadskriser som bara kan lösas med deflationspolitik á la 30-talet. Temporär massarbetslöshet och därefter en bestående hög arbetslöshet är effekten av en sådan politik.

Detta skapar i sin tur ytterligare en risk. Kostnaderna för att deflatera en ekonomi i kris, och möjligen också bli underställd utländskt förmyndarskap, kan antas vara högre än kostnaderna för att driva en permanent åtstramande politik i syfte att skapa överskott i utrikeshandeln. I en valutaregim där den huvudsakliga anpassningskostnaden tas av underskottslandet, finns därför en inneboende mekanism, som tvingar fram ett merkantilistiskt beteende, syftande till att maximera överskott i handeln. Så kan denna valutaintegration som syftade till att öka handel och tillväxt, istället framkalla motsatta effekter.

Frågan är därför inte om euron kan räddas, utan om den är värd att rädda.

Tony Johansson är doktorand i ekonomisk historia. I senaste numret av tidskriften Tiden diskuterar han eurokrisen i en längre artikel.